VII.
De går en man uppåt obygden. Det susar och regnar, höstvätan har börjat, men det bryr inte mannen sig om, han ser glad ut och är det också. Det är Axel Ström. Han kommer från rannsakningen och är frikänd. Och han är glad: först så står nu en slåttermaskin och en djupharv till honom nere på bryggan, och sedan är han frikänd. Han har inte varit med om att mörda ett barn. Så kan det gå!
Men vilka timmar han upplevat! Då han stod och vittnade, denne man, som var van vid ett dagligt slit och släp, utförde han det tyngsta arbetet i sitt liv. Han hade ingen fördel av att öka Barbros brottslighet, därför aktade han sig väl för att säga för mycket. Han talade inte ens om allt vad han visste. Varje ord lockades fram ur honom med frågor, och han svarade ofta med ja eller nej. Var inte det nog? Skulle det blåsas upp till något ändå större? Å, det såg ofta ut att bli riktigt allvar, höga överheten var så svartklädd och farlig, den kunde med några få ord ha vänt allt till det värsta och kanske fått honom dömd. Men det var snälla människor, de ville inte hans undergång. Och det hände sig dessutom så, att starka krafter voro i verksamhet för att rädda Barbro, det skulle även han komma att få gott av.
Vad i all världen hade då Axel att frukta?
Barbro själv kunde väl inte ge sig till att uttala sig till nackdel för sin förre husbonde och älskare. Han satt inne med en förfärlig kunskap om både detta och ett tidigare barnamord. Hon var väl inte dum heller. Nej, Barbro var ganska klok. Hon berömde Axel och sade, att han alls inte visste om hennes nedkomst, förrän den var över. Han var litet egen av sig, och de passade inte
