Det är ofta så, att dessa flickor efter sitt samhälleliga felsteg just börja utveckla sina bästa och ädlaste egenskaper. Rätten kunde ju fråga föreståndarinnorna på de asyler, som upptaga moder och barn, om inte det är sant. Och det är genom erfarenheten fastställt, att just de flickor som ha — ja, som samhället på detta sätt tvungit att dräpa sitt barn, bli så utmärkta barnpigor. Det borde väl ge envar något att tänka på.
En annan sida av saken är denna: Varför ska mannen gå fri? Modern, som begår barnamord, kastas i fängelse och får lida, men barnafadern, själva förföraren, honom rör ingen. Men alldenstund han är barnets upphov, har han del i mordet och den största delen i det, utan honom skulle olyckan aldrig ha skett. Varför skall då han gå alldeles fri? För att lagarna skrivas av män. Där ha ni svaret. Det är så, att man måste anropa himlen om skydd mot dessa manfolkslagar! Och det blir aldrig bra, förrän vi kvinnor komma med och få ett ord med i laget vid valen och i stortinget.
Men, sade fru Heyerdahl, då nu detta grymma öde drabbar den mer eller mindre skyldiga ogifta moder, som begår barnamord, vad skola vi då tänka om den oskyldiga, som bara misstänkes för mordet och inte har begått det? Vilken upprättelse ger samhället denna stackare? Ingen upprättelse! Jag vittnar, att jag känner den anklagade flickan, som sitter där, jag har känt henne, sedan hon var barn, hon har varit i min tjänst, hennes far är min mans biträde. Vi kvinnor tillåta oss att tänka och känna stick i stäv mot männens anklagelser och förföljelser, vi tillåta oss att ha en mening om saker och ting. Flickan där är häktad och berövad sin frihet såsom misstänkt först för att ha fött sitt foster i lönndom och sedan för att ha tagit det avdaga. Hon har — det tvivlar jag inte på — icke gjort någondera delen. Rätten torde själv komma till denna solklara slutsats. Lönndom? Hon föder mitt på ljusa dagen. Visserligen är hon ensam, men vem skulle vara hos henne? Det är långt uppe i en ödemark, den enda människa på stället utom
