hand. Hans tjänarinna måste därför ha begått ett brott, som han blivit medskyldig till.
Hm! sade någon i salen.
Axel Ström satt åter och insåg, att han var i fara. Han såg upp och mötte inte en enda blick, alla följde talaren med ögonen. Men långt borta i salen satt Geissler nu igen, han såg ytterst överlägsen ut, liksom färdig att spricka av högmod, med underläppen framskjuten och med ansiktet vänt emot taket. Denna oerhörda likgiltighet för domsalens helgd och detta högljudda: hm! kom att verka upplivande på Axel, och åter kände han sig ej längre ensam mot hela världen.
Och nu artade det sig. Denne statsadvokat tyckte äntligen det kunde vara nog. Han hade fått ge uttryck åt så många misstankar mot honom som möjligt var, nu stannade han. Ja, han gjorde på sätt och vis helt om, statsadvokaten. Han påyrkade inte en fällande dom. Han sade till slut rent ut, att efter föreliggande vittnesmål tordes han för sin del inte påyrka, att den anklagade skulle fällas.
Det var ju riktigt bra, tänkte väl Axel, nu blir det slut på det!
Sedan började försvarsadvokaten tala. Han var en ung man, som hade studerat till jurist och nu fått sig anförtrott försvaret i detta präktiga mål. Det blev också en låt därefter. Aldrig hade någon varit mera viss om att försvara en oskyldig än han. I själva verket hade denna fru Heyerdahl gått honom i förväg och på förmiddagen snappat ifrån honom åtskilliga argument. Han var missnöjd med att hon utnyttjat samhället — å, han hade själv så mycket att säga samhället. Han var förargad på domaren, som inte hade avbrutit henne, det var ju ett formligt inlägg hon presterade, ett långt och genomtänkt anförande, hon haft. Vad återstod nu för honom?
Han började med början av tjänsteflickan Barbro Bredesens levnadslopp. Hon var från ett ringa hem, hade förresten strävsamma och aktningsvärda föräldrar, hon
