kom tidigt ut för att tjäna och kom först till länsmannens. Vi ha i dag hört den mening, som hennes matmor, fru Heyerdahl, hade om henne; den kunde inte vara bättre. Barbro kom till Bergen. Försvarsadvokaten fäste sig vid den av varm känsla präglade orlovsedeln från två kontorister i Bergen, hos vilka hon haft en ansvarsfull ställning. Barbro kom hem igen för att sköta huset åt en ungkarl i obygden. Här började hennes olycka.
Hon skulle få barn med denne ungkarl. Den ärade statsadvokaten hade — för övrigt på det allra hänsynsfullaste och skonsammaste sätt — talat om fosters läggande å lönn. Hade Barbro dolt sitt tillstånd, hade hon förnekat det? De båda vittnena, flickorna från hennes hembygd, hade trott sig förstå, att hon var havande, men när de frågade henne, hade hon alls ingenting förnekat, hon hade bara inte velat tala om det. Så göra unga flickor med en sådan sak, de vilja inte höra talas om den. Ingen annan hade frågat Barbro. Hade hon gått till sin matmor och bekänt? Hon hade ingen matmor. Hon var själv matmor. Hon hade en husbonde, men en ung flicka går inte till en man med sådana hemligheter, hon bär sitt kors själv, hon sjunger inte, hon viskar inte, hon är trappist. Hon gömmer sig inte, men hon går i enrum.
Barnet födes. Det är en fullgången och välskapad gosse. Han har levat och andats efter födelsen, men han han blivit kvävd. Juryn känner omständigheterna vid denna födelse. Den försiggick i vatten. Modern föll i bäcken och födde. Hon är ur stånd att rädda barnet, hon blir liggande och kan inte ens rädda sig själv upp på land förrän efteråt. Inga spår av yttre våld kunna upptäckas på barnet, ingen har velat dess död, det är kvävt av vattnet. Det är omöjligt att finna en naturligare förklaring.
Den ärade statsadvokaten hänsyftade på ett skynke: det skulle vara en dunkel punkt, att hon hade tagit med sig denna halva skjorta på sin vandring. Intet var klarare än denna dunkelhet: hon hade tagit med sig skynket för att repa enris i det. Hon kunde ha tagit — låt oss
