säga ett örngott, men hon tog ett skynke till det. Något måste hon ha, hon kunde inte bära repat enris med sig i händerna. Nej, i det avseendet kunde juryn vara lugn!
Men det var en annan punkt, som inte var fullt så klar: hade den anklagade det stöd och den omvårdnad, hennes tillstånd krävde under denna tid? Visade hennes husbonde skonsamhet mot henne? Väl, om han gjorde det! Flickan har här under rannsakningen yttrat sig erkännande om sin husbonde; det tyder på ett gott och ädelt sinnelag hos henne. Mannen själv, Axel Ström, har ju heller inte i sina förklaringar lagt sten på bördan för den anklagade och klandrat henne. Det har han sannerligen också gjort rätt, för att inte säga klokt, uti: det är hon, som skall rädda honom. Att kasta den mesta möjliga skulden på henne skulle nämligen, om det förde till hennes fall, också draga honom med.
Det är omöjligt att fördjupa sig i detta måls handlingar utan att känna det djupaste medlidande med denna flicka i hennes övergivenhet. Och dock behöver hon inte anropa barmhärtigheten, utan bara rättvisan och förståelsen. Hon och hennes husbonde äro på sätt och vis förlovade med varandra, men oförenlighet och djup åtskillnad i intressen utesluter äktenskap. Hos denne man kan denna flicka inte finna sin framtid. För att återvända till det medförda skynket — det är icke angenämt att behöva göra det — så var det, när allt kommer omkring, icke ett av sina egna linnen flickan tagit med sig, utan en av sin husbondes skjortor. Vi frågade oss själva till en början: Hade hon fått denna skjorta för ändamålet i fråga? Här menade vi, kunde finnas en möjlighet för att mannen, att Axel, haft sitt finger med i spelet.
Hm! sade det långt borta i salen. Det var så skarpt och högljutt, att det hejdade talaren; alla sökte med ögonen efter upphovsmannen till detta avbrott, domaren sände en skarp blick dit bort.
Men — fortsatte försvarsadvokaten efter att ha återvunnit fattningen — även i detta avseende kunna vi vara lugna, tack vare den anklagade själv. Ehuru det borde
