i vinter och tänkt ut det: han skulle fortsätta att röja bortöver liden, hugga upp famnved, låta den ligga och torka under sommaren och köra dubbla lass på nästa vinterföre. Denna beräkning kunde inte slå fel. Isak hade också hundratals gånger tänkt på en annan sak: på Gullhorn, varifrån hon kom och vem som ägde henne. Ingen var som Inger, en märkvärdig flicka var hon, och hon ville allt vad han ville och var alltid belåten, men en dag kunde någon komma och ta igen Gullhorn och leda bort henne från gården i ett rep. Och mycket galet kunde bli följden av det. Du har väl inte tagit hästen, hade Inger sagt, eller hittat honom? hade hon sagt. Det var hennes första tanke, hon var nog inte att lita på, och vad skulle han göra? Detta hade han funderat på. Därför hade han också skaffat tjur till Gullhorn, till en kanske stulen ko.
Och nu måste han lämna igen hästen. Det var synd, för det var en liten fet och duktig häst och de hade fäst sig vid honom. — Åja, men du har allt uträttat mycket med honom, sade Inger tröstande. — Det är just nu på vårsidan jag skulle haft hästen, svarade Isak, det är så mycket jag behöver honom till.
På morgonen körde han sakta hemifrån med det sista vedlasset och blev borta till på tredje dagen. Då han kom knogande hem igen till fots, hörde han redan utanför stugan ett ovanligt ljud, vad det nu kunde vara. Han stannade litet. Barnskrik — ja, ja, Herre Gud, det kunde ju inte hjälpas, men det var förskräckligt och förunderligt, och Inger hade ingenting sagt.
Han steg in och fick först av allt se lådan, den mycket omtalade lådan, som han burit hem på sitt bröst. Den hängde nu i två rep ned från takåsbjälken och var vagga och gunga åt barnet. Inger vankade uppe halvklädd, ja, hon hade verkligen också mjölkat kor och getter.
Då barnet tystnade litet, frågade Isak: Är det redan gjort? — Ja, nu är det gjort. — Jaså. — Det kom samma kväll du for. — Jaså. — Jag skulle bara sträcka mig och hänga upp lådan, så att jag hade allt i ordning, men det tålde jag inte, utan sedan fick jag värk. — Varför sade
