ligga i hennes intresse att påtaga sig endast hälften av skulden, så har hon icke gjort det. Hon har på det bestämdaste fritagit Axel Ström från att ha känt till, att hon tog hans skjorta i stället för sitt eget linne med sig till bäcken, jag menar till skogen efter enris. Det finns intet som helst skäl att tvivla på den anklagades ord, de ha hela tiden hållit streck, de göra det också här: hade hon fått skjortan av mannen, skulle detta ha förutsatt hela barnamordet, och den anklagade med sin sanningskärlek vill inte bidraga till att fälla ens denne man för ett brott, som icke är till. På det hela taget yttrar hon sig vackert och öppet och har icke velat skjuta skulden på andra. Detta drag av förfining går igen överallt hos henne. Sålunda har hon till exempel svept in det lilla barnliket på bästa sätt och gjort sig möda därmed. Sådant fann länsmannen det i graven.
Domaren vill — för ordningens skull — fästa uppmärksamheten på att det var graven nummer två länsmannen fann, och där hade ju Axel begravt barnet.
Ja visst, så var det, och jag tackar herr domaren! säger försvarsadvokaten med all den vördnad man är skyldig rättsväsendet! Jo, det var nog så. Men nu hade Axel själv förklarat, att han bara lyftade liket över till den nya graven och lade liket däri. Och det är utan tvivel också så, att en kvinna kan svepa ett barn bättre än en man kan, och vem kan svepa det allra bäst? Jo, en mor med sina kärleksfulla händer!
Domaren nickar.
Men för övrigt: Kunde inte denna flicka — om hon hade varit sådan — ha grävt ned barnet naket? Jag vill gå så långt, att jag säger, att hon kunde ha lagt det i en soplåda. Hon kunde ha lämnat det under ett träd ovan jord att frysa ihjäl, d. v. s. om det inte hade varit dött. Hon kunde ha stuckit in det i spisen en ensam stund och bränt upp det. Hon kunde ha tagit det med sig till Sellanråbäcken och slängt ned det i den. Intet av allt detta gjorde denna moder. Hon svepte det döda barnet och begravde det. Och var det väl svept, då det anträffades,
