VIII.
Axel fick inte lång vila hemma. Med höststormarna började en särskild möda och förtret, som han själv dragit på sig: telegrafen på hans vägg anmälde, att linjen var i olag.
Ja, han hade väl varit för sniken efter pengarna, när han åtog sig denna befattning. Det hade varit obehagligt ända från början. Brede Olsen hade rent av hotat honom, då han kom och hämtade telegrafens saker och verktyg. Han hade sagt: Du kommer inte mycket ihåg, att jag räddade livet ditt i vintras. — Det var Oline, som räddade livet mitt, svarade Axel. — Jaså, bar jag dig inte hem på min egen stackars rygg? Och hur som helst så passade du på och köpte gården min i somras och gjorde mig husvill till vintern! Brede var djupt förorättad. Han sade: Men tag du bara telegrafen och hela skräpet med dig! Jag och min familj ska flytta ned till byn och börja med något annat, men vad det blir, vet inte du. Men det skall bli ett hotell och ett ställe, där folk kan få köpa kaffe. Tror du inte vi ska reda oss! Hustru min, hon kan sälja förtäring av alla slag, och jag själv kan fara på förrättningar och tjäna mycket mer än du. Men det skall jag säga dig, Axel, att jag kunde spela dig månget spratt, jag som känner så väl till telegrafen, och jag kunde både vräka omkull stolpar och klippa av tråden. Då måste du ut, om du har aldrig så bråttom på gården. Det vill jag bara säga dig, och du kan lägga det på minnet…
Nu skulle Axel ha hämtat upp maskinerna från bryggan — å, de voro så förgyllda och kulörta som riktiga tavlor, han kunde ha fått se på dem i dag och satt sig riktigt in i deras användning — nu måste de stå. Det
