stormen. Jag kan göra det som bättre är! — Axel menade sedan, att han nog kunde få en köpare, men Aronsen bara hånade en sådan tanke: Det finns inte en enda människa här i obygden, som kan köpa ut mig. — Nej, kanske inte just här i obygden, men det kan finnas andra. — Här är bara fattigdom och elände, fortfor Aronsen rasande. — Det kan så vara. Men han Isak på Sellanrå kunde ju köpa ut er vilken dag som helst, sade Axel stött. — Det tror jag inte, sade Aronsen. — Jag bryr mig inte om vad I tror, svarade Axel och ville gå. — Aronsen ropade efter honom: Vänta lite! Jaså, kunde han Isak hjälpa mig av med Storborg, tror du? — Ja, svarade Axel, om det så vore fem sådana gårdar, vad pengarna angår så!
Aronsen hade tagit en omväg kring Sellanrå på vandringen uppåt. Han ville inte visa sig. På hemvägen gick han inom och talade med Isak. Nej, hade Isak sagt och bara skakat på huvudet, det är något, som jag inte har tänkt på, och inte heller passar det för mig.
Men när Eleseus kom hem till Sellanrå till jul, var Isak inte längre så avvisande. Han hade visserligen aldrig hört något så galet som att köpa Storborg, den förflugna idén hade i alla händelser inte kommit från honom. Men trodde han Eleseus, att stället och handelsboden var något för honom, så finge de väl tänka på det.
Eleseus själv var så där mitt emellan, alls inte ivrig, men inte heller likgiltig. Slog han sig ned där hemma, så var det på sätt och vis förbi med honom, obygden var inte staden. I höstas, då det var stort förhör med obygdens folk inne i staden, undvek han att visa sig. Han brydde sig inte om att träffa dessa människor från hembygden, de tillhörde en annan värld. Skulle han nu själv vända tillbaka till den världen?
Mor hans ville, att de skulle köpa, Sivert ville också, att de skulle köpa. En dag togo de Eleseus med sig, och alla tre åkte ned till Storborg för att se på härligheten.
Men vid utsikten att bli av med ställe. blev Aronsen