du ingenting till mig? — Jag kunde ju inte veta så precis, när det skulle bli! Det är en pojke. — Jaså, det är en pojke. — Och bara jag nu kunde förstå och fundera ut vad han skall heta, sade Inger.
Isak fick se det lilla röda ansiktet, och det var välskapat och inte harmynt, och det fanns tjockt med hår på huvudet. En liten vacker medborgare efter sitt stånd och villkor i en trälåda. Isak kände sig besynnerlig till mods. Bergtrollet stod inför undret, som blivit till en gång i ett heligt töcken. Det trädde fram i livet med ett litet ansikte som en allegori. Dagar och år skulle göra undret till en människa.
Kom och få dig mat, sade Inger…
Isak röjer skog och hugger ved. Han har kommit längre än han var. Han har såg, han sågar ved, och vedstaplarna bli väldiga, han gör en gata av dem, ja en hel by. Inger är mera bunden vid stugan nu och kan inte vara hos mannen under hans arbete, men i stället kommer Isak hem då och då. Besynnerligt med en sådan där liten varelse i en låda! Det kunde inte falla Isak in att bry sig om honom, och förresten var det ju bara ett kryp, det kunde gärna ligga där. Men man var ju människa och kunde inte utan deltagande höra på skriket, på ett sådant litet svagt skrik.
Nej, tag inte i honom, säger Inger, för du har nog kåda på händerna, säger hon. — Har jag kåda på händerna? Du är tokig! svarar Isak. Jag har inte haft kåda på händerna, sedan jag byggde det här huset. Tag hit pojken, så skall jag söva honom. — Nej, nu tiger han strax…
I maj kommer en främmande kvinna över fjället till det ensamma nybygget. Hon är en av Ingers släktingar och blir väl mottagen. Hon säger: Jag skulle bara se, hur Gullhorn har det, sedan hon kom ifrån oss! — Folk frågar inte mycket efter dig, som liten är, säger Inger klagande till barnet. — Ja, han — det ser jag nog hur han har
