käbblade igen. Ibland kom Eleseus ut till dem och hjälpte dem, men han blev snart trött och var inte stark av sig varken till kropp eller vilja, men han var den snällaste människa. — Där kommer hon Oline, kunde den skämtaren Sivert säga, nu måste du gå in och sälja en mark kaffe åt henne igen! — Och det gjorde Eleseus gärna, han gick in och sålde en eller annan småsak till Oline, så slapp han att gräva i myrsörjan den stunden.
Och stackars Oline, hon behövde ett par kaffebönor ibland, antingen hon någon enda gång fick pengar till dem av Axel eller hon bytte sig till dem för en liten getost. Oline var inte längre sig lik som förr, tjänsten på Måneland var i själva verket för tung för den gamla gumman och hade tagit på hennes krafter. Men inte så att hon vidgick någon ålder eller bräcklighet. Puh, hon skulle ha tagit ett fasligt humör, om hon blivit uppsagd. Hon var seg och outslitlig, gjorde sitt arbete och fick ändå tid att vandra över till grannarna och få sig en liten rysligt trevlig pratstund, som hon måste sakna hemma. Axel var inte för att prata.
Hon var missnöjd med målet, besviken på utgången. Frikänd utan vidare! Att Barbro Bredesen slapp undan, när Inger på Sellanrå fick åtta år, kunde Oline inte förstå. Hon kände en mycket okristlig harm över att de varit så beskedliga. Men den Allsmäktige har inte sagt sin mening ännu, nickade Oline och ville väl därmed förespå en möjlig himmelsk dom längre fram. Naturligtvis var inte Oline i stånd att tiga med sitt missnöje. I synnerhet när hon blev osams med sin husbonde om ett eller annat, tog hon på sitt släta, inställsamma sätt till orda och var förfärligt spydig: Ja, ja, jag vet nu inte, hur lagen har blivit om Sodoms synder, men jag rättar mig efter Guds egna ord, så enfaldig är jag!
Å, Axel var alldeles utled på sin hushållerska och önskade henne dit pepparn växer! Och nu kom våren igen, han måste sköta jordbruket alldeles ensam. Sedan kom höbärgningen, och han stod alldeles rådlös. Sådana voro utsikterna. Hans svägerska på Breidablick hade skrivit
