till Axel och sade: — Du har väl inte något kött att sälja till mig? — Hm! svarade Axel bara och hälsade.
Det var ju just länsmansfrun, som hade berömt honom i höstas en gång och sagt, att han var en präktig karl, en av de allra präktigaste, det kunde väl vara värt en återtjänst. Axel visste sedan gammalt, hur man skulle gå till väga med de stora, med överheten. Han hade också genast kommit att tänka på någon sorts slakt, han hade en ungtjur, som han kunde offra. Men så gingo dagarna, och hösten gick, och månad efter månad, och han sparade tjuren. Det tycktes inte heller skola ske något galet, om han behöll den, han skulle i alla händelser bli så mycket fattigare, om han gav bort den, och det var en finfin tjur.
Hm. God dag! Nej, sade Axel och skakade på huvudet, något slaktat hade han inte. — Det var, som om frun stod där och gissade hans innersta tankar. Hon sade: Jag har hört, att du har en tjur? — Ja, det har jag, svarade Axel. — Skall du behålla den? — Ja, det skall jag. — Nå, sade länsmansfrun, har du inte någon bagge? — Nej, inte nu. Det är nu så, att jag inte har lagt på flera kräk än jag tänker föda opp. — Jaja, då var det inget annat, nickade frun och gick.
Axel körde vidare hemåt, men han kom att tänka närmare på detta samtal och fruktade, att han kanske burit sig tokigt åt. Fru Heyerdahl hade varit ett viktigt vittne den där gången, både för honom och emot honom, men ett viktigt vittne. Han hade fått höra en del förebråelser, men han hade i alla fall kommit ur en obehaglig och farlig affär med ett barnlik i skogen. Han fick kanske ändå offra en bagge.
Ganska märkligt förresten. Denna tanke hade ett avlägset samband med Barbro. När han kom med en bagge till hennes matmor, måste väl Barbro få en viss respekt för honom.
Men dagarna gingo åter, och det hände ingenting galet för att dagarna gingo. När han nästa gång körde ned till byn, tog han ingen bagge med, det gjorde han inte.
