Några skyllde på Geissler, att den satans Geissler åter hade spelat dem ett spratt, andra samlade sig till ett möte och utsände en ny deputation av betrodda män, denna gång till gruvbolaget, till ingenjören. Det ledde inte till något resultat. Ingenjören förklarade, att han måste börja arbetet på södra sidan, för att det var nära havet, det behövdes ingen linbana, det blev nästan ingen transport. Nej, arbetet måste börja på södra sidan. Och därmed punkt.
Då reste Aronsen ögonblickligen över till det nya arbetsfältet, det nya guldfältet. Han ville till och med ta bokhållare Andresen med sig: Vad skall du gå här i ödemarken för, sade han. Det är mycket bättre, att du följer med mig! — Men bokhållare Andresen ville inte lämna trakten, det var obegripligt, men det var som om något band honom till obygden, han tycktes trivas där, han var fastväxt där. Det måtte vara Andresen, som hade förändrat sig, obygden var det inte. Här voro människor och förhållanden alldeles som förr: gruvdriften hade dragit sig bort från dessa trakter, men ingen vildmarksbo hade tappat huvudet för det, de hade jordbruket, de hade sin gröda och sina kreatur. De hade inte så mycket pengar, nej, men de hade alla livets förnödenheter, absolut alla. Det gjorde inte ens Eleseus förtvivlad, att penningefloden gick honom förbi. Det värsta var ju, att han i sitt första rus hade köpt in en mängd osäljbara varor, men de fingo väl ligga där tills vidare: de prydde upp och voro en heder för hans bod.
Vildmarksbon tappade inte huvudet. Han fann inte luften olämplig för sig, han hade publik nog för sina nya kläder, han saknade inte diamanter, vin kände han från bröllopet i Kana. Vildmarksbon gjorde sig inte bekymmer för de härligheter han inte fick: konst, tidningar, lyx, politik, allt detta var värt just vad människorna ville betala för det, inte mer. Markens gröda däremot, den måste skaffas till vilket pris som helst, den var alltings upphov, den enda källan. Vildmarksbons liv var tomt och dystert? O nej, minst av allt! Han hade sina högre
