dag, då han måste bygga en liten stuga här, ett litet hem för sig och Inger, han vill passa på och röja litet på tomten, medan Sivert är nere på Storborg, eljes måste han bara ge sonen förklaringar, och det vill han undvika. Naturligtvis kommer den dag, då Sivert behöver alla husen på gården för egen räkning, och då måste föräldrarna ha en stuga. I själva verket blev det ju aldrig slut med byggandet på Sellanrå. Det stora höloftet ovanpå stenladugården var heller inte rest ännu. Men bjälkar och bräder lågo färdiga.
Nu var det den här stenen. Den såg inte vidare stor ut ovan jord, men den rörde sig inte för slag, så att det måtte väl i alla fall vara en bjässe. Isak grävde omkring den och försökte med spettet. Den rörde sig inte. Han grävde mera och försökte igen — nej. Så måste Isak hem efter spade för att få undan jorden. Han grävde igen och försökte. Nej. Det var mig en krabat! tänkte väl Isak i sin tålmodighet om stenen. Han grävde nu en god stund, stenen blev bara större och större nere i jorden, och han fick intet riktigt tag i den. Det skulle ju vara förargligt, om han blev tvungen att spränga den. Då skulle slagen på borren höras och ditkalla alla i huset. Han grävde. Han måste gå efter en lång stång och försöka med den. Nej. Han grävde igen. Isak började nog bli litet förargad på stenen, han rynkade ögonbrynen och såg på den, som om han just hade kommit för att hurra upp litet med stenarna här och särskilt den här stenen var litet dum. Han kritiserade den. Den var så rund och idiotisk, den var omöjlig att få något tag i, ja, det var inte utan att han tyckte den var galet skapad. Spränga den? Det var inte tal om att kosta krut på den. Och skulle han slå den ur hågen, skulle han visa någon fruktan för att stenen skulle få övertaget?
Han grävde. Han strävade väldigt, det gjorde han, men inte hyste han någon fruktan. Slutligen körde han ned ändan av stången och försökte — stenen rörde sig inte. Från yrkesmässig synpunkt var det ingenting att anmärka på hans tag, men det verkade inte. Vad var detta?
