Plötsligt slår han stången ur hågen och griper släggan Det var sinnet, som rann på honom, han är betänkt på att gå våldsamt tillväga. Han har alltjämt mössan på ena örat och ser ut som en rövare. Nu vandrar han väldig och hotande runt stenen, för att liksom ställa sig själv i den rätta belysningen till den. Å, han tycks vilja lämna kvar denna sten som en ruin emot förr. Varför skulle han inte göra det? En sten, som han hatar till döden, är det bara en formalitet att krossa. Och om stenen gjorde motstånd, om den inte lät krossa sig? Den skulle få se vem som blev den överlevande av dem!
Men så säger Inger litet ängsligt igen, ty hon förstår väl, vad som rör sig hos mannen, hon säger: Än om vi bägge två hänger oss på timmerstocken? Och med timmerstocken menade hon brytstången. — Nej! utropade Isak rasande. Men efter ett ögonblicks fundering säger han: Ja, ja, efter som du är här ändå. Men jag förstår inte, varför du inte går hem. Låt oss försöka.
Och så få de stenen på kant. Det lyckas. Puh! säger Isak.
Men nu uppenbarar sig för deras ögon något oväntat: undersidan av stenen är flat, väldigt stor, vackert skuren, jämn, slät som ett golv. Stenen är bara ena hälften av en sten, den andra hälften finns väl någonstädes i närheten. Isak kände väl till, att två hälfter av samma sten kunde ha olika läge i jorden, det var väl tjälen, som på tid och längd avlägsnat dem från varandra. Men hela fyndet förvånar och gläder honom. Det är en gagnsten av bästa slag, en trapphäll. En större penningesumma skulle långt ifrån ha fyllt vildmarksbons hjärta med så mycken tillfredsställelse. En fin brosten! säger han stolt. — Inger utbrister på god tro: Jag förstår inte, hur du kunde veta det! — Hm, sade Isak, trodde du jag grävde här i jorden för ingenting.
De gå hem tillsammans. Isak narrar sig till en oförtjänt beundran, den smakar inte mycket olika den förtjänta. Han förklarar, att han varit på jakt efter en bra trappsten hela tiden, nu hade han funnit den, Hädan-
