folk till mig. — Ja, var väl annat att vänta! sade mor Oline.
Denna gumma från andra sidan fjället, en blid och talför människa, en förståndig människa med namnet Oline, hon stannade ett par dagar och fick ligga i den lilla kammaren. När hon gick hem igen, fick hon med sig litet ull av Ingers får; hon gömde knytet för Isak, varför hon nu gjorde det.
Barnet, Isak och Inger — världen blev åter densamma: det dagliga arbetet, många små och stora glädjeämnen, Gullhorn mjölkade bra, getterna hade fått killingar och mjölkade bra, Inger ystade redan en hel mängd vita och röda ostar och lät dem stå och lagra sig. Det var hennes plan att få så många ostar, att hon kunde köpa sig en vävstol för dem. Å, den Inger, hon kunde väva!
Och Isak byggde skjul. Även han hade väl en plan. Han timrade upp den nya tillbyggnaden till torvkojan av tvåtumsplank, satte dörr i den och ett litet nätt fönster med fyra rutor, sedan lade han på tak av ribbor och väntade nu med nävern tills kälen gick ur jorden, så att han kunde få torv. Bara vad som var nödvändigt och nyttigt, intet golv, inga släthyvlade väggar, men Isak timrade spilta som till en häst och gjorde en krubba. Det var långt in i maj, solen hade tinat upp backarna, Isak täckte sitt skjul med torv och fick det färdigt. Så en morgon åt han ett mål för ett helt dygn, tog mera mat med sig, lade hacka och spade på axeln och gick nedåt bygden. — Kan du få med dig fyra alnar kattun? ropade Inger efter honom. — Vad skall du med det? svarade Isak.
Det såg ut, som om han skulle stanna borta för alltid. Inger såg var dag på vädret och vinden, som om hon väntat hem en sjöman, gick ut om natten och lyssnade, tänkte på att ta barnet på armen och vandra efter honom. Slutligen kom han tillbaka med häst och kärra. Ptro! sade Isak högljutt utanför dörren, och fastän hästen var lugn och snäll och stod och gnäggade igenkännande åt torvkojan, ropade Isak inåt stugan: Kan du komma och hålla i hästen litet åt mig?