som du säger, Barbro, att jag skulle bli sämre av en liten, liten tår kaffe, av ett skedblad kaffe. — Vore jag som du, skulle jag väl nu ha annat att tänka på än kaffe, sade Barbro. — Är det inte som jag säger, svarade Oline. Du hörde aldrig till dem som ville en människas död, utan att hon skulle omvända sig och leva. Vad — jag ligger och ser — skall du få barn igen, Barbro? — Jag? skriker Barbro och tillägger rasande: Du är inte bättre värd, än att jag toge och kastade ut dig på dyngan för munnen din! —
Här tiger den sjuka en lång stund, men hennes mun skälver, som om den nödvändigt ville le och inte kunde. — Jag hörde i natt någonting som ropade, säger hon. — Hon är från förståndet, viskar Axel. — Nej, jag är inte från förståndet. Det liksom ropade. Det kom ifrån skogen eller ifrån bäcken. Det var märkvärdigt, precis som ett litet barn, som skrek… Gick hon Barbro? — Ja, sade Axel, hon ville inte höra på ditt tokprat längre. — Jag pratar inte tokigt, jag är inte så ifrån förståndet som I tror, säger Oline. Nej, det är inte den Allsmäktiges vilja och behag, att jag skall gå in för tronen och Lammet ännu med allt det jag vet om Måneland. Jag kommer mig nog igen, men du skall hämta doktorn åt mig, Axel, så går det fortare. Vad är det nu för en ko, du vill ge mig? — Vad för en ko? — Kon, som du lovade mig. Är det hon Bordelin? — Du ligger och pratar utan förstånd, säger Axel. — Du vet, att du lovade mig en ko, när jag räddade livet ditt. — Nej, det vet jag inte.
Då lyfter Oline upp huvudet och ser på honom. Hon är så skallig och grå, huvudet står upp från en lång fågelhals, hon är hemsk och fruktansvärd, Axel rycker till och han famlar bakom sin rygg efter dörrklinkan. — Jaså, säger Oline, du är av det slaget! Nå, då ska vi inte tala mer om den saken. Jag kan leva kon förutan ifrån denna dag och skall inte ta henne på tungan. Men det var bra, att du visade dig ackurat som den karl du är, Axel, så vet jag det till en annan gång.
Men på natten dog Oline, någon gång på natten, hon
