och med Katrine, som passar upp hemma, kunde märkvärdigt nog sticka till fadern en femkrona en gång i vintras, när det såg som mörkast ut. Det var en flicka det! sade Brede, och han frågade inte vem hon fått sedeln av eller vad hon fått den för. Så skulle det vara, barn skulle ha hjärta för föräldrarna och hjälpa dem!
Brede är inte alldeles belåten med sonen Helge i det avseendet. Fadern står ibland i handelsboden och har åhörare och framlägger sina åsikter om barnens plikter mot föräldrarna: Se nu till exempel på Helge, sonen min! Om han brukar litet tobak och tar sig en dram, det är inte mig emot, vi ha alla varit pojkar. Men han skall inte skicka oss det ena brevet efter det andra bara med hälsningar. Han skall inte göra så att mor hans gråter. Det är illa. Förr i världen var det annorlunda. Så snart barnen var stora, gav de sig ut och tjäna och började skicka föräldrarna litet hjälp. Så tycker jag det skall vara. Är det inte far och mor, som först ha burit dem under sitt hjärta och slitit och släpat för att hålla liv i dem under hela uppväxten, och så glömma de det!
Det var som om Helge hade hört sin fars ord, ty nu kom det brev från honom med en sedel i, en hel femtikrona. Och nu fick familjen Brede det riktigt präktigt en tid och köpte i sitt överdåd både kött och fisk att äta och en hänglampa med glaskläppar till det bästa rummet på gästgivaregården.
Det gick en dag om sänder, och vad kan man mer begära? Familjen Brede levde den också, levde ur hand i mun, men utan större ängslan. Vad vill man mer begära!…
Nej, så rart främmande! sade Brede och visade Isak och Eleseus in i rummet med hänglampan. Nej, vad ser jag! Du Isak skall väl inte resa bort? — Nej, jag skall bara till smeden ett ärende. — Jaså, då är det väl han Eleseus, som skall till städerna söderut igen?
Eleseus är van vid hotell. Han gör sig hemmastadd, hänger upp sin rock och käpp på väggen och beställer kaffe. Mat har far själv med i skrinet. Katrine kom
