I början var modern hans övertygade förespråkare: Eleseus var familjens ljushuvud, han måste hjälpas ordentligt på traven; kom ihåg så billigt han fick Storborg och hur han sade precis vad han ville ge för det! När Isak tyckte, att det började bli bara slarv med hans handel, svarade modern: Så du pratar! Ja, hon klandrade sådana hårda ord; det var som om den gode Tsak var litet för familjär mot Eleseus.
Se, modern hade själv varit ute och rest, hon kunde förstå, att Eleseus i grund och botten vantrivdes i obygden. Han hade blivit van vid finare, hade fått stor förmåga att röra sig bland människor och saknade jämställda. Han lämnade för mycket på kredit åt dåligt folk, men det gjorde inte Eleseus av elakhet och för att ruinera föräldrarna, han gjorde det av idel finhet och godhet, han måste hjälpa dem, som stodo under honom. Kära söta, han var den ende man i obygden med vit näsduk, som ideligen måste tvättas. När folk förtroendefullt vände sig till honom och ville ha kredit, så kunde det missförstås, och folk kunde tro, att han inte var så solid karl, som det i allmänhet ansågs. Han hade dessutom plikter såsom traktens stadsbo och geni.
Allt detta tog modern hänsyn till.
Men fadern, som inte förstod en stavelse av det, öppnade en dag hennes ögon och öron och sade: Se här, det är nu vad som är kvar av pengarna för kopparberget! — Nå, men allt det andra? sade hon. — Det har han Eleseus fått. — Hon slog ihop händerna och utbrast: Nej, han får väl ha något förstånd!
Stackars Eleseus, han är så bortkollrad, så upp- och nedvänd. Han skulle väl ha varit vildmarksbo hela tiden, men nu är han en som lärt att skriva bokstäver, han är utan tilltagsenhet, utan allvar. Men någon becksvart och djävulsk man är han inte, han är inte förälskad och inte ärelysten, han är nästan ingenting, inte ens någon större odåga.
Det är något olyckligt och förfuskat över den unge
