med livet, de vill gå fortare än det. De jaga fram, de spränga sig som kilar in i livet. Men så börja de ju svikta — stopp där, det knakar i fogarna, hitta på någon bot, sluta upp, det knakar i fogarna! Så krossar livet dem hövligt men bestämt. Och så börja klagomålen över livet, raseriet mot livet, var och en efter sin smak! Några ha väl anledning till klagan, andra inte, men ingen borde rasa över livet. De borde inte var stränga och rättfärdiga och hånle mot livet. De borde vara barmhärtiga mot det och ta det i försvar: kom ihåg vilka hasardspelare livet har att dras med.
Geissler kommer åter till sig själv och säger: Nå, det får vara som det vill med det! — Han är tydligen trött, han börjar gäspa. — Skall du nedåt? frågar han. — Ja. — Det brådskar inte. Du är skyldig mig en lång tur uppåt fjället, Sivert, minns du det? Jag minns allt. Jag minns sedan jag var halvtannat år: jag stod och gungade på tröskgolvet på Oppigard Garmo i Lom och kände en bestämd lukt. Jag känner den lukten ännu. Nå, det må vara som det vill med det också, men vi kunde ha gjort turen i fjället nu, om du inte hade haft den där säcken. Vad har du i säcken? — Varor. Det är han Andresen, han vill sälja dem. — Jag är alltså en man, som vet det rätta men inte gör det, säger Geissler. Det skall fattas efter bokstaven. Jag är dimman. Nu köper jag kanske fjället tillbaka endera dagen. Det är inte omöjligt. Men i så fall går jag inte och koxar uppåt luften och säger: Linbana! Sydamerika! Det är för hasardspelarna. Folk här menar, att jag måtte vara djävulen själv, efter jag visste, att de skulle stoppa här. Men det är intet hemlighetsfullt med mig, det hela är så enkelt: de nya kopparfyndigheterna i Montana. Yankee’erna är slugare spelare än vi, de konkurrera ihjäl oss i Sydamerika, vår kis är för fattig. Min son är blixten, han fick en underrättelse, då simmade jag hit… Så enkelt är det. Jag var några timmar före herrarna i Sverige. Det är allt.
