och bli frukost. Vad kräver den för sovel? Mycket litet, potatisen är förnöjsam, en kopp mjölk, en sill är nog till den. Rikedomen äter den med smör. Fattigdomen doppar den i litet salt i en skål. Isak kunde om söndagarna få skölja ned den med en filbunke av Gullhorns mjölk. Den föraktade och välsignade potatisen!
Men nu såg det illa ut även med potatisen.
Isak såg på himlen otaliga gånger om dagen. Den var blå. Mången kväll såg det ut som det skulle bli regn. Isak gick in och sade: Jag undrar om det inte blir regn nu ändå! Ett par timmar senare var allt hopp ute igen.
Torkan hade nu varat i sju veckor, och värmen var tryckande. Potatisen stod hela denna tid och blommade allt vad den kunde, blommade onaturligt och underbart. Åkrarna sågo på avstånd ut som snöfält. Var skulle allt detta sluta? Almanackan gav ingen upplysning. Almanackorna nu för tiden voro inte som förr, de dugde ingenting tilll. Nu såg det åter ut som det skulle bli regn, och Isak gick åter in till Inger och sade: Det måtte väl nu med Guds hjälp bli regn i natt! — Ser det så ut? — Jaa? Och hästen ruskar på sig i spiltan. — Inger gläntade på dörren och sade: Jo, nu skall du få se! — Några droppar föllo. Timmarna gingo. Folket gick och lade sig. När Isak gick ut på natten för att titta, var himlen blå. — Ack, Herre Gud! sade Inger. Ja, ja, men så blir det sista lövet ditt också torrt i morgon, sade hon och tröstade, så gott hon kunde.
Isak hade också lövat mycket och hade nu en mängd löv av bästa slag. Det var värdefullt foder. Han behandlade det som hö och täckte över det med näver i skogen. Han hade bara en liten återstod ute nu, därför svarade han Inger så djupt förtvivlat och likgiltigt: Jag tar inte in det om det blir torrt heller! — A, du pratar, sade Inger.
Dagen efter tog han alltså inte in det, efter han hade sagt så, tog inte in höet. Det kunde ligga där, det blir inte regn i alla fall, låt bara höet ligga där i Guds namn. Han kunde ta in det någon gång före jul, om inte solen alldeles bränt upp det vid det laget.
