— Åja, svarade Inger trösterikt, det räddar nog alltihop!
Och nu började det se bättre ut. Det kom skurar var dag, de avmejade ängarna grönskade, det var som trolleri. Potatisen blommade, det gjorde den, ja ännu värre än förut. Och det växte ut stora bär i topparna på den, och det var långt ifrån som det skulle vara. Men ingen visste vad som fanns under rötterna, Isak hade inte vågat se efter. Så kom Inger en dag och hade funnit över tjugu små potatisar under ett stånd. Och de hade fem veckor på sig ännu att växa, sade Inger. — Den Inger, hon skulle jämt och samt trösta och tala goda ord med sin harmun. Och eländigt lät hennes tal. Hon bara väste, det var som när en ventil släpper ut ånga; men hennes tröst var god att ha i vildmarken. Och en levnadsglad natur hade hon. — Om du skulle kunna göra en säng till! sade hon till Isak. — Jaså, sade han. — Ja, ja, det är nu ingen brådska, men…
De började ta upp potatisen och blevo färdiga till mickelsmässan, såsom gammal sedvänja var. Det blev medelmåttig skörd, god skörd. Det visade sig åter, att potatisen inte var så förfärligt noga med vädret, utan växte i alla fall och stod ut med mycket. Naturligtvis blev det inte riktigt god skörd, när de räknade noga efter, men de kunde inte räkna så noga i år. En lapp hade gått förbi en dag och förundrat sig över all potatisen här på nybygget. I bygderna var det mycket sämre, sade han.
Så hade Isak åter några veckor på sig till att bryta mark, innan tjälen kom. Kreaturen gingo nu ute och betade var de ville, det var trevligt för Isak att arbeta ute bland dem och höra på skällorna. Det störde honom visserligen också litet, ty tjuren var svår med att ställa till ofog och stånga ned lövstackarna, och getterna voro än här och än där, till och med på taket till torvkojan.
Små och stora bekymmer.
En dag hör Isak ett gallskrik. Inger står på trapphällen med barnet på armen och pekar nedåt backen på tjuren och den lilla kon Silverhorn, De äro älskogskran-
