de fingo tid på sig. Nu hade lilla Silverhorn kalvat, getterna fått killingar och fåren lamm, det vimlade av småkräk på gården. Och hur var det med människorna? Eleseus gick redan på sina ben vart han ville, och lille Sivert var kristnad. Inger? Hon tänkte visst få fler barn, hon var så fet och frodig. Vad var ett barn för henne? Ingenting — det vill säga stora ting, vackert småfolk. Hon var stolt över barnen och lät förstå, att det inte var åt alla, som Gud anförtrodde så stora och vackra barn. Inger hade fullt upp att göra med att vara ung. Hon hade ett vanställt ansikte och hade hela sin ungdom varit som en utstött. Pojkarna hade inte sett åt henne, fastän hon både kunde dansa och arbeta, de försmådde hennes behag, de vände sig bort — nu var det hennes tid, hon utvecklades, stod ständigt i blom och gick med barn. Isak själv, husbonden, var och förblev en allvarlig man, men han hade haft framgång och var belåten. Vad han uppehållit livet med, innan Inger kom, var mycket dunkelt, potatis och getmjölk, ja konstiga rätter utan namn. Nu hade han allt vad tänkas kunde för en man i hans ställning.
Det blev torka igen, missväxt igen. Lappen Os-Anders, som kom förbi med sin hund, kunde berätta, att folket i bygderna redan hade slagit säden till kreatursfoder. — Jaså. De hoppades alltså inte längre? frågade Inger. — Nej. Men de hade börjat fånga sill. Han Sivert, morbror din, får intäkten av det. — Han hade nu en liten smula förut, både i tina och gryta! — Alldeles som du, Inger. — Ja, Gud ske lov, det är inte att klaga över. Vad säger de om mig därhemma? — Os-Anders vaggar på huvudet och säger inställsamt, att han inte har ord för det. — Om du vill ha en spilkum söt mjölk, så säg bara ett ord, säger Inger. — Du skulle inte kosta på mig något. Men har du litet till hunden?
Mjölken kom, hundmaten kom. Lappen hörde en musik inifrån stugan och lyssnade. Vad är det. — Det är väggklockan våran som slår, sade Inger och höll på att spricka av stolthet.
