haft förut. Heyerdahl fick sin lön och skrev. Han blev en bruten och sjuklig man, men samvetsgrann och rättskaffens. Han var också skicklig i sådant arbete, som han en gång lärt sig, och så långt hans förmåga räckte. Nu då han blev länsman, började han få ganska mycken självkänsla.
Isak tog mod till sig och gick till honom.
Sellanråköpet — jo, här ha vi de papperen; de ha kommit tillbaka från departementet. Man vill ha förklaring på en hop saker, det hela är ju alldeles förfuskat av den där Geissler, sade länsmannen. Kungliga departementet vill veta, om det finns stora och kanske givande hjortronmyrar på egendomen, om det finns timmerskog, om det möjligen finns malm och metaller i bergen där omkring. En stor fjällsjö nämnes här, är det fisk i den? Den där Geissler har visserligen lämnat några upplysningar, men det var ju ingen karl att lita på, och nu får jag sitta här och gå igenom allting efter honom. Nu skall jag komma upp till din gård, till Sellanrå, och undersöka allt och taxera allt. Hur många mil är det dit? Kungliga departementet vill ha riktig rågång. Naturligtvis måste vi gå upp en rågång. — Det blir svårt att gå upp rågång förrän fram på sommaren, säger Isak. — Det skall väl gå för sig. Vi kan inte vänta till fram på sommaren med att svara departementet. Jag kommer endera dagen. På samma resa skall jag å statens vägnar sälja litet odlingsbar mark till en annan person. — Är det han som skall köpa halvvägs mellan mitt och bygden? — Det vet jag inte — jo, det är det kanske. Det är en karl härifrån, min taxeringsman för resten, min fjärdingsman. Han hade frågat Geissler, om han fick köpa, men Geissler hade avvisat honom och svarat, att han inte dugde till att odla hundra alnar en gång! Då skrev karlen till själva amtmansämbetet, och nu skall jag yttra mig om saken. Ja, den Geissler!
Länsman Heyerdahl kom till nybygget och hade fjärdingsman Brede med sig. De hade gått sig våta på myrarna och blevo ännu våtare, när de skulle gå upp rågång
