ning, mor tystar på sina barn helt kort: Två får är borta, håll er tysta! Alla deltaga i bekymret, hela det lilla samhället, till och med korna märka, att något ovanligt är på färde och råma, ty Inger är ibland ute och lockar med hög röst utåt skogen, fast det snart är mörkt. Det är en händelse i ödemarken, en gemensam olycka. När Inger har lagt barnen, går hon också själv ut och letar. Ibland ropar hon, men får intet svar, Isak är väl så långt borta.
Var i all världen äro fåren? Vad har hänt dem? Är björnen ute? Har vargen kommit över fjället från Sverige och Finland! Ingendera delen. När Isak finner tackan, står hon fastkilad i en bergsklyfta med brutet ben och upprivet juver. Hon måste ha stått där länge, ty fastän hon är svårt sårad, har hon gnagt av gräset inpå bara marken omkring sig. Isak lyfter upp tackan och räddar henne. Det första hon gör är att söka bete. Lammet börjar strax dia, det är rena läkedomen för det stackars sårade juvret att bli tömt.
Nu söker Isak upp stenar och fyller den farliga bergsklyftan, den lömska klyftan, den skall aldrig mer bryta benet av något får! Isak använder läderhängslen. Han tar av sig dem och spänner dem om tackan, så att det uppslitna juvret hålles på sin plats. Sedan tar han tackan på axeln och går hem med henne. Lammet följer efter.
Och sedan? Spjälor och tjäromslag. Om några dagar begynner tackan slå med det sjuka benet, för att såret svider och håller på att läkas. Jo, allt blir bra igen — till nästa gång något händer.
Det dagliga livet och dess tilldragelser fylla nybyggarna helt. Och det är ingalunda småsaker, det är människoöden; det gäller lycka, njutning och välfärd.
Isak begagnar tiden mellan de olika jordbruksarbetena till att kanthugga några nya timmerstockar han har liggande. Han har väl någon tanke med det. Han bryter dessutom upp mycket nyttig sten och forslar fram den till gården; när han fått nog sten, lägger han upp den till en grundmur. Hade det nu varit som för ett år sedan eller så, skulle Inger ha varit nyfiken och undrat, vad mannen
