ut allting. — Inger har åter blivit sur. Pratet mellan de båda andra har väl förargat henne. Hon säger plötsligt: Flötgröt — var vill du jag skall ta grädde ifrån? Finns det grädde i bäcken?
Oline avvärjer faran: Inger, kära välsignade Inger, du skall höra, vad jag säger! Du skall inte tala om flötgröt eller nämna det ordet! En sådan som jag, som bara ränner omkring i gårdarna!
Isak sitter litet till, sedan säger han: Nej, här sitter jag, som skall bryta sten till grunden min! — Ja, den drar sten, en sådan grund? — Sten? säger Isak. Ja, det är som det aldrig skulle förslå.
När Isak gått, bli de båda kvinnfolken mera sams igen. De ha så mycket att tala om från hembygden. Timmarna gå. På kvällen får Oline se, hur boskapen förökats, två kor och en tjur, två kalvar och en mängd getter och får. Var skall detta sluta? frågar Oline och himlar sig.
Hon stannar över natten.
Men dagen efter går hon. Hon har åter fått med sig något i ett knyte, och då Isak är i stenbrottet, tar hon en liten omväg för att inte möta honom.
Två timmar därefter kommer Oline tillbaka till nybygget, träder in och säger: Var är han Isak?
Inger står och tvättar. Hon förstår, att Oline måste ha gått förbi Isak och barnen, som äro i stenbrottet. Hon anar strax oråd: Han Isak? Vad vill du honom? — Jag vill honom ingenting, men jag fick inte ta farväl av honom. — Tystnad. Oline segnar strax ned på en bänk, som om benen inte ville bära henne längre. Hon varslar avsiktligt om något ovanligt, genom att synas färdig att svimma.
Inger kan inte längre lägga band på sig. Raseri och förskräckelse läses i hennes ansikte. Hon säger: Jag fick en hälsning från dig med den där Os-Anders. Det var en vacker hälsning! — Hur så? — Det var en hare. — Vad säger du! frågar Oline förunderligt milt. — Det är inte värt att du nekar! ropar Inger med ett vilt uttryck i ögo-
