VII.
Dagarna gå. Det är ett välsignat väder för jorden, med solsken och regn, och grödan blir därefter. Nybyggarna ha nu gjort undan nästan all slåttern, och de få en myckenhet hö. Det är svårt att få rum med allt. De stoppa in det under bergsklintarna, i stallet, under stugan, ta ut allt som är i visthusboden och stoppa även den full upp till taket. Inger arbetar med som en omistlig hjälp bittida och sent. Isak begagnar var regnig dag till att få den nya logen under tak och åtminstone söderväggen färdig, så kan sedan allt hö i världen stoppas dit. Det går raskt framåt, det skall nog gå!
Det stora bekymret — ja, det fanns där, gärningen var gjord, och följderna måste komma. Det goda går oftast en spår lös väg, det onda drar alltid följder med sig. Isak tog saken förståndigt från början. Han frågade bara sin hustru, hur hon burit sig åt. Härtill svarade inte Inger något. Och om en stund sade Isak åter: Strypte du det? — Ja, sade Inger. — Du skulle inte ha gjort det. — Nej, svarade hon. — Och inte förstår jag, hur du kunde göra det. — Hon var precis ackurat som jag, svarade Inger. — Hur då? — I munnen. — Isak tänkte länge på detta. Ja, ja, sade han.
Sedan talades det inte mer den gången, och eftersom dagarna gingo ungefär lika lugnt som förut och det dessutom var så mycket hö att bärga och så ovanligt stor gröda, trädde missgärningen småningom i bakgrunden. Men den hängde över människorna och stället hela tiden. De kunde inte hoppas på att Oline skulle tiga, det var för osäkert. Och även om Oline teg, skulle andra tala, de stumma vittnena skulle få röst, väggarna i stugan, träden kring den lilla graven i skogen, han Os-Anders skulle göra hän-
