när Isak kom hem från fisket, hade länsmannen och hans nye fjärdingsman varit på Sellanrå. Inger var glad och vänlig mot Isak och berömde honom, fast han inte fått just någon fisk.
Vad var det jag skulle säga — har här varit främmande? frågade han. — Främmande? Varför frågar du det? — Jag ser nya spår härutanför, de ha haft stövlar. — Här har inte varit andra främmande än länsman och en till. — Jaså. Vad ville de? — Det förstår du väl. — Kom de för att hämta dig? — Nej, inte kom de för att hämta mig! Det var bara domen, och det skall jag säga dig, Isak, vår Herre har varit nådig, det blev inte det jag fruktade för. — Jaså, sade Isak med spänd förväntan, då blev det kanske inte så lång tid? — Nej, bara några år. — Hur många år? — Ja, du kommer nog att tycka det är många, men jag tackar Gud för livet.
Inger nämnde inte hur långt hennes straff var. Senare på kvällen frågade Isak, när de skulle komma efter henne, men det visste hon inte eller ville inte säga det. Hon var nu åter tankfull och talade om att hon inte förstod, hur allt skulle gå, men de finge väl ta hit Oline, och Isak visste heller ingen annan råd. Var var för resten Oline? Hon kom inte i år, som hon brukade. Var det hennes mening att aldrig komma igen, sedan hon bragt dem i olycka? De styrde om sitt höstbruk, men Oline kom inte. Skulle hon kanske hämtas! Hon kom nog dragande en vacker dag, den isterbuken, det odjuret.
Slutligen en dag kom hon. Maken till människa fanns då inte. Det var som om ingenting förefallit mellan henne och det äkta paret. Hon stickade till och med på ett par randiga strumpor till Eleseus, sade hon. — Jag ville nu se hur ni hade det på denna sidan fjället, sade hon. Det visade sig, att hon hade sina kläder och saker liggande i en säck i skogen och var beredd på att stanna.
På kvällen tog Inger sin man avsides och sade: Tänkte du inte försöka få reda på Geissler? Nu är det ingenting särskilt att styra med på gården. — Jo, svarade Isak, eftersom Oline är här, så går jag i morgon bittida. — Inger
