kommo ned till gården med två säckar, tunga av småsten.
Isak fick nu tala med Geissler om hela sin ställning, om gårdsköpet som belupit sig till hundra daler i stället för femtio. — Ja, det spelar ingen roll, sade Geissler lättvindigt. Du har kanske värden för tusental här uppe i fjället ditt. — Jaså, sade Isak. — Men du skall ställa om, att du får lagfart på köpet så fort som möjligt. — Ja. — Så att inte staten börjar krångla med dig, förstår du. — Isak förstod. Men det värsta är med min Inger, sade han. — Ja, sade Geissler och funderade ovanligt länge för att vara han. Saken kunde kanske tas upp igen. Om allt komme i dagen, skulle hon väl få litet nedsättning i straffet. Men vi kunde kanske ansöka om nåd och vinna ungefär detsamma med det. — Jaså, I tror det? — Men nåd kan vi inte ansöka om ännu. Det får lov att gå en tid. Vad jag skulle säga: Du har varit hos min familj med både kött och getost; vad är jag skyldig? — Nej, kommissarien har betalat så mycket förut. — Jag? — Och varit oss till så stor hjälp. — Nej, sade Geissler kort och lade upp några dalersedlar. Tag det här! sade han.
Det var en karl, som inte ville ha något gratis, och nog såg det ut, som om han hade gott om pengar i sin plånbok, så tjock var den. Gud vet, om det verkligen stod så rätt till med honom.
Men hon skriver, att hon har det bra, sade Isak, som bara tänkte på sitt. — Jaså, din hustru? — Ja. — Och sen hon fick den lilla jäntan — hon har fått en stor och välskapad jänta. — Det är utmärkt! — Ja, och sedan hjälper de henne allesamman och är snälla, säger hon.
Geissler sade: Nu skickar jag de här små stenarna till sakkunniga och får veta, vad det är i dem. Är det gott om koppar, så får du mycket pengar. — Jaså, sade Isak. Och när tror I vi kan ansöka om nåd? — Om en tid. Jag skall skriva åt dig. Jag kommer igen längre fram. Vad var det du sade, har din hustru redan fått ett barn, sedan hon reste? — Ja. — Då ha de fört bort henne havande härifrån. Det hade de inte rätt till. — Jaså. —
