Det är ännu ett skäl till att släppa ut henne om en tid. — Det var väl det då! sade Isak tacksamt.
Isak kände inte till, att myndigheterna redan hade måst skicka många och långa skrivelser fram och tillbaka om den havande kvinnan. De hade på sin tid av två skäl underlåtit att häkta henne i hemorten: de hade ingen arrest till henne i byn, och de ville vara milda. De hade inte beräknat följderna. Sedermera, när Inger skulle hämtas, hade ingen frågat om hennes tillstånd, och hon själv hade ingenting sagt. Kanske hade hon också tegat med vilja för att få ha ett barn i sin närhet under de svåra åren. Om hon uppförde sig väl, skulle hon väl få se det då och då. Kanske hade hon bara varit slö och likgiltigt gått in på att föras hemifrån trots sitt tillstånd?…
Isak arbetade och strävade, han dikade och bröt på sin mark, han högg upp råskillnad mellan sig och staten. Veden blev åter ett års famnved. Men då han inte längre hade Inger att arbeta för, slet och släpade han mer av vana än av verklig lust. Så hade han nu också vid två ting försummat att få köpebrevet lagfaret, för att det inte låg honom om hjärtat, äntligen nu i höst hade han kommit sig för med att få det gjort. Det var inte, som det skulle vara med honom. Han var tålig och lugn — visst var han det, men han var tålig och lugn, för att det blivit hans vana. Han sökte fram skinn, för att det måste göras, getskinn, kalvskinn, han lade dem i bäcken och vekade dem, lade dem i bark, gjorde dem färdiga till att sy skor av. På vintern, redan vid den första tröskningen, tog han av sitt utsäde för nästa vår för att ha det gjort, det var bäst att ha det gjort, han var en ordningens man. Men det hade blivit grått och ensamt för honom, hå hå, ja ja, ogift karl nu igen och det ena med det andra.
Vad glädje var det nu för honom att sitta om söndagarna i sin dagligstuga, tvättad och i fin, röd skjorta, när han inte hade någon att vara fin för längre! Söndagarna voro de längsta av alla dagar, de dömde honom till sysslolöshet och sorgsna tankar, han bara drev omkring på ägor-
