full. Först nu på hösten visade det sig, att torvtaket på hans stall började ge sig ned på hästen. Då tuggade Isak några gånger på sitt röda skägg, men sedan log han som en karl, som förstod skämt, och stöttade upp taket igen med sparrar. Inte ett ont ord undslapp honom. Ett annat drag: Den bod, där han förvarade hela sitt matförråd, var uppförd endast på höga stenfötter i hörnen. Nu kom det småfåglar in i boden genom de stora öppningarna i väggen och flaxade runt därinne och hittade inte ut igen. Oline klagade över att talgmesen hackade i matvarorna och åt av spickeköttet och gjorde vad som värre var på det. Isak sade: Det är på tok, att småfåglarna ska komma in och inte hitta ut igen! Och fastän det var bråd tid, bröt han sten och satte igen springorna i stenfoten. Gud vet, vad han menade med det, om han hoppades på att få Inger igen med det snaraste, när han uppförde sig så väl
