tare om hjärtat. Men han ville väl ogärna göra den höge herrn emot, och därför förklarade han sig: Se, det är så, att jag har häst och fem kor och en tjur. Sedan har jag tjugo får och sexton getter. Kreaturen ge oss mat och ull och skinn. De få lov att ha foder. — Ja, det är klart, sade ingenjören kort. — Ja. Och nu säger jag bara det: hur skall jag kunna skaffa foder till dem, om jag mitt under det brådaste arbetet med jorden måste ge mig ut och se till telegrafen? — Ingenjören sade: Vi tala alls inte mer om det. Mannen här nedanför skall få befattningen, Brede Olsen, han tar den nog gärna. — Ingenjören vände sig till sitt folk med ett par ord: Nu måste vi fortsätta, gossar!
Oline märkte väl på tonen, att Isak varit omedgörlig och oförnuftig, det kunde hon kanske dra fördel av. Vad var det du sa’ Isak: sexton getter? Det är inte mer än femton, sade hon. — Isak såg på henne. Och Oline såg på honom tillbaka, mitt i ansiktet. — Är det inte sexton getter? frågade han. — Nej, sade hon och såg hjälplöst på de främmande: att han skulle vara så halsstarrig! — Jaså, sade Isak sakta. Han fick tag i litet av sitt skägg med tänderna och började bita i det.
Ingenjören gick med sitt folk.
Om Isak nu hade velat ge luft åt sin ovilja mot Oline och kanske ge henne en sittopp, så hade han gott tillfälle, ja ett utmärkt tillfälle, ty de blevo ensamma i stugan, småpojkarna hade följt efter de främmande och stannat ute. Isak stod mitt på golvet och Oline satt vid spisen. Isak harskade sig ett par gånger för att låta förstå, att han inte var långt ifrån att säga något. Han teg. Det var hans själsstyrka. Hade han inte reda på sina egna getter som på sina tio fingrar, var kvinnan galen? Skulle det fattas något av kräken i fähuset, som han dagligen själv såg till och talade med, någon av de sexton getterna? Då hade väl Oline bytt bort den ena geten i går, när hustrun på Breidablick var här och såg sig om. Hm, sade Isak och var på yttersta vippen att säga mera. Vad hade Oline gjort? Det var kanske inte rent av mord, men