det var inte långt ifrån. Han kunde tala med dödligt allvar om den sextonde geten.
I all evighet kunde inte Isak stå där på golvet och tiga. Han sade: Hm. Jaså, det är inte mer än femton getter nu? — Nej, svarade Oline milt, du kan själv räkna dem, jag får det inte till mer än femton.
Nu, i detta ögonblick, kunde han göra det: sträcka ut händerna och förändra Oline betydligt till figuren bara med ett gott grepp, det kunde han. Han gjorde det inte, men han sade oförskräckt, i det han gick till dörren: Jag säger inte mera nu! Därmed gick han ut, som om det nästa gång inte skulle saknas kraftiga ord från hans sida.
Eleseus! ropade han.
Var var Eleseus, vart hade båda barnen tagit vägen? Fadern hade en fråga att göra dem, de voro stora pojkar nu, de hade ögonen med sig. Han fann dem under loggolvet, de hade krupit längst in och voro osynliga men förrådde sig med ängsliga viskningar. Sedan kröpo de fram som ett par syndare.
Saken var den, att Eleseus hade funnit en stump röd och blå blyertspenna efter ingenjören, och när han skulle springa efter honom med den, hade de stora karlarna med sina långa steg redan hunnit ett gott stycke in i skogen. Eleseus stannade. Den tanken uppstod hos honom, att han kanske kunde behålla pennan — tänk, om han kunde det! Han fick med sig lille Sivert, så att han inte skulle bli alldeles ensam om det, och de kröpo båda två in under loggolvet med bytet. Å, den blyertsstumpen — det var en märkvärdighet i deras liv, ett riktigt under! De fingo tag i spånor och skrevo dem fulla med tecken, och blyertsen skrev rött med ena ändan och blått med den andra. De hade den en stund var. När far ropade så ivrigt och högt, viskade Eleseus: De främmande ha väl kommit tillbaka efter pennan! Glädjen var borta i ett nu, sopades ut ur deras sinnen, och deras små hjärtan började att slå och bulta så hårt. Bröderna kröpo fram. Eleseus sträckte fram pennan mot fadern: Här
