var den, och de hade inte haft sönder den, men de önskade de aldrig hade sett den för sina ögon.
De sågo ingen ingenjör. Deras hjärtan lugnade sig åter, de kände en outsäglig lycka efter spänningen.
Det var en kvinna här i går, sade fadern. — Ja? — Kvinnan från gården här nedanför. Såg ni, när hon gick igen? — Ja? — Hade hon en get med sig? — Nej, sade pojkarna, en get? — Hade hon inte en get med sig, när hon gick hem igen? — Nej, vad då för en get?
Isak funderade och funderade. På kvällen, när boskapen kom hem från marken, räknade han getterna först en gång, det var sexton. Han räknade dem en gång till, räknade dem fem gånger — det var sexton getter. Ingen var borta.
Isak drog en suck av lättnad. Hur skulle han fatta detta? Oline, det kräket, hade väl inte kunnat räkna till sexton. Han sade till henne i förargad ton: Vad är det du pratar, det är ju sexton getter? — Är det sexton getter? frågade hon oskyldigt. — Ja. — Nå, då så. — Jo, du är mig just en räknemästare. — Härtill svarade Oline stilla och i förorättad ton: Efter alla getterna är här, så har gudskelov inte hon Oline ätit upp någon av dem. Det är jag glad för å hennes vägnar!
Hon förvillade honom med detta spratt och invaggade honom i säkerhet. Han räknade inte längre boskapen, det föll honom sålunda inte in att räkna fåren. Naturligtvis var inte Oline så elak som han trodde, hon hushållade för honom och skötte hans kreatur, hon var bara så dum, att hon skadade sig själv och inte honom. Hon kunde ju gå där och stöka, hon var inte mera värd. Men det var grått och glädjelöst att vara Isak i en sådan tillvaro.
Åren hade gått. Nu hade det vuxit gräs på stugtaket. Ja, till och med logtaket, som var flera år yngre, stod grönt. Skogens inföding, åkersorken, hade för längesedan kommit in i visthusboden. Det vimlade av talgoxar och andra småfåglar på nybygget, det fanns orrar uppe i liden, ja, det hade kommit skator och kråkor. Men det
