skogen, så kunde du ha köpt med dig en mark kaffe till huset, sade hon till Isak. — Kaffe? sade Isak i förvånad ton. — Oline svarade lugnt: Hittills har jag köpt mig litet för egna pengar.
Kaffe, som var en dröm, en hägring i fjärran för Isak! Oline skämtade naturligtvis, han blev inte ond på henne. Men slutligen kom den trögtänkte mannen att draga sig till minnes Olines byteshandel med lapparna och sade förargad: Ja, jag skall köpa dig kaffe! Var det en mark du sa’? Du skulle ha sagt ett pund. Det skall visst inte fallera! — Du behöver inte göra narr av mig för det, Isak. Han Nils, bror min, har kaffe, och här nere hos Bredes på Breidablik ha de kaffe. — Ja, för de ha inte mjölk, äger inte mjölk. — Ja, vad det är för, det vet inte jag. Men du, som vet så mycket och kan läsa skrivet så fort som en renko travar — du vet nog, att kaffe, det ha de i varenda gård. — Ditt kräk! sade Isak.
Då satte Oline sig ned på trästolen och ville alls inte tiga: Och vad hon Inger beträffar, sade hon — om jag törs nämna ett så fint namn… — Du kan säga vad du vill, jag frågar inte efter dig. — Hon kommer hem och har lärt sig allt. Då har hon väl också pärlor och plymer i hatten? — Ja, det har hon väl. — Ja, sade Oline, hon kan nu tacka mig för den storhet hon kommit till. — Dig? frågade Isak i sin häpenhet. — Oline svarade ödmjukt: Eftersom jag var ett ringa redskap att få henne bort.
Härtill kunde Isak ingenting säga. Alla hans ord fastnade honom i halsen. Han satt och stirrade. Hörde han rätt? Oline såg ut som om hon ingenting sagt. Nej, i ordstrid drog Isak det kortaste strået.
Han gick långsamt ut, mörk i hågen. Oline, detta djur, som närde sig av elakhet och blev fet — å, det var väl galet av honom, att han inte hade slagit ihjäl henne redan första året, tänkte han och kände sig helt kavat. Det skulle han ha varit karl för, tänkte han vidare. Karl — han? Ingen kunde vara fruktansvärdare: Och nu följer en löjlig händelse: han går in i lagår-
