Isak, hon är en duktig kvinna, inga tårar, tvärtom hon både skrattade och log — hennes mun är för resten opererad och igensydd. Adjö, sa’ jag till henne, du skall inte stanna länge här nu, det har du mitt ord på!
Jag gick till direktören, det skulle ju bara fattats, att han inte velat ta emot mig. Ni har en kvinna här, som måste ut och hem igen, sade jag, Inger Sellanrå. — Inger, sade han, ja, hon är en bra människa, jag skulle önska vi kunde få ha henne i tjugo år till, sade han. — Det blir ingenting av med det, sade jag, hon har redan varit här för länge. — För länge? sade han. Känner ni till saken? Jag känner till den i grund och botten, för jag var hennes länsman. — Var så god och sitt, sade han då — det var då inte heller för mycket! — Ja, vi ha ställt det så gott vi kunnat med Inger, sade direktören, och med hennes lilla flicka. Jaså, hon är från er trakt? Vi ha hjälpt henne att få egen symaskin, hon har blivit första arbeterska på verkstaden, och vi ha lärt henne åtskilligt. Vävning, hemslöjd, färgning och tillskärning har hon fått lära sig grundligt. Har hon varit här för länge, säger ni? — Jag visste nog vad jag skulle svara, men jag tänkte vänta med det, och sade bara: Ja, hennes sak är dåligt handlagd, den måste tas upp igen. Nu efter revisionen av strafflagen skulle hon kanske ha blivit helt frikänd. Hon fick sig en hare tillsänd, när hon gick med barnet. — En hare? frågade direktören. — En hare, sade jag. Och barnet blev harmynt. — Direktören log och sade: Man har således enligt er mening inte tagit nog hänsyn till denna omständighet. — Nej, sade jag, denna omständighet är alls inte nämnd. — Nåja, det är väl heller inte så farligt. — Det blev farligt nog för henne. — Tror ni, att en hare kan göra underverk. — Jag svarade: Huruvida en hare kan göra underverk eller inte, vill jag inte tala med herr direktören om. Frågan är, vad åsynen av haren under de omständigheterna kan ha haft för inverkan på en harmynt kvinna, på offret. — Det funderade han en stund på: Ja, ja, sade han, men här på tukthuset ha vi ju bara att ta emot de dömda, vi re-
