Jag har tänkt på saken sedan i går och finner goda skäl vara förhanden att ingiva ansökan för Inger. — Och herr direktören vill då tillstyrka den? frågade jag. — Jag skall tillstyrka den, tillstyrka den på det kraftigaste. — Då bugade jag mig och sade: Då kan vi vara säkra om benådning. Jag tackar på en olycklig människas och ett övergivet hems vägnar. — Jag tror inte vi bry oss om att inhämta fler upplysningar från hennes hembygd, sade direktören. Ni känner henne ju? — Jag förstod nog, varför det så att säga skulle försiggå i tysthet, och svarade: Upplysningar hemifrån skulle bara fördröja saken.
Där har du hela historien, Isak. — Geissler såg på sin klocka: Och nu till själva saken! Kan du följa mig upp till kopparberget igen?
Isak satt som förstenad. Han kunde inte så ögonblickligt byta om samtalsämne. Han var försjunken i tankar och undran och började göra frågor. Han fick höra, att ansökningen gått till kungen och kunde bli avgjord i någon av de första konseljerna. Det är som ett under! sade han.
De gingo uppåt fjället, Geissler, hans följeslagare och Isak, och voro borta några timmar. På denna korta tid följde Geissler kopparådrorna utöver ett långt fjäll och stakade ut gränserna för det område han ville köpa. Han snodde i väg från det ena till det andra, men dum var han inte, hans snabba omdöme var förvånande säkert.
När han kom tillbaka till gården — åter med en påse nya stenprov — sökte han fram skrivmaterialier och satte sig att skriva. Men han höll inte bara på med att skriva, han pratade också ibland: Ja, Isak, så stora pengar blir det inte för fjället ditt den här gången, men ett par hundra daler kan du få! Så skrev han igen. Kom ihåg att påminna mig om att jag skall bort och titta på din kvarn, innan jag går, sade han. Han lade märke till några blå och röda streck på vävstolen och frågade: Vem har ritat det? — Det var nu Eleseus, som hade ritat en häst och en bock; han använde sin blyertspenna på vävstolen och andra saker av trä, ty han hade intet papper. Geissler
