Bästa Mamma! på din hand
Kän en tår utaf Martina.
Tårar sällhet ge ibland,
Jag så ofta har fått dina.
Under mina späda år
Hjelplös — öm för hvarje smärta,
Ger du stöd åt mina spår
Ger du bildning åt mit hjerta,
Och fastän välgärningen
Ofta otacksamt man glömmer,
Skall jag Evigt helga den
Denna tår mitt öga tömmer,
Än skall många ljufva dar
Bli din lått, — jag lugnt det känner,
Sällhet för en Wördad Far,
Och för mig och dina vänner,
Må ditt hjerta mera kär
Mer din godhet värd jag blifva
Så skall, då du lycklig är,
Man mig ej mer sällhet gifva
Den 25 Augusti 1798,
Martina Törngren.
Med modern voro förbindelserna, äfven sedan Martina blifvit gift, mycket intima; de vistades långa tider hos hvarandra. Olikheterna mellan mor och dotter skulle emellertid efter hand framträda; den senare älskade väl, liksom den förra, lugnet och oberoendet, men hon ägde tillika en verksamhetslust och en andlig styrka, som hon synes fått i arf från fadern. Modern, som under nästan hela sin långa ålderdom fick lefva i stilla ro på sitt älskade Råda, synes haft svårt att hämta sig när något ovanligt kom på färde. Men mildhet och behag utmärkte henne annars. Hon var i hög grad välgörande, och dottern talar i detta sammanhang om hennes ”ståtliga själ”. Efter hennes död (den 4 februari 1830) skref Martina: "Outsägligt ljuft var det för oss alla att hos henne återfinna dessa upphöjda karaktärsdrag, som intet kroppsligt aftynande förmådde att hos henne utplåna. Hon var moraliskt ädel, stark och god ända in i döden, likasom hon där med en henne egen och nästan obegriplig tjusning förblifvit skön."
Statssekreteraren och t. f. hofkansleren Carl Lagerbring, den berömde historikerns son, ägde i sitt gifte med Ulrika Dorothea Brunnström från Uddevalla inga barn; i stället upptog han med faderlig välvilja två söner till sin äldsta syster friherrinnan Ebba Maria von Schwerin, hvilken tidigt blifvit änka. I synnerhet för den yngste af dessa systersöner, Werner Gottlob, försökte han på allt sätt befordra lyckan. En väluppfostrad ung man synes denne ha varit, och Barfod berättar i sina bref om den skånska adeln 1791 att den nittonårige fänriken och kammarpagen hos konungen "är en ganska vettig och artig yngling". Hans befordran gick också mycket snabbt under l'ancien regime: efter att ha avancerat i krigstjänsten till kapten blef han, ännu
