Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/100

grönska och blomster kan för en stund bedraga det arma barnets ögon som fröjdar sig däråt, men då dessa småningom bortplockas, igenfinnes det stygga, nakna riset och till och med de små vaxdockorna, som under form af kärleksgudar prydt de sirliga grenarna, lämna ingen glädje kvar, ty dessa smälta vanligtvis först — stundom vid blotta värmen af den lilla handen, som tror sig ej fått rätt fatt på dem innan de inneslutits däri. Ack, vi äro alla barn, äfven de ädlaste, kraftfullaste människor; ty vi beräkna ej att ofta vår egen brännande själ upplöser och förtär de föremål, som våga sig inom vår känslokrets. Få äro de som kunna andas fritt i snillets och passionens förenade område; och månne ej äfven S—e, utan att göra sig själf räkning därför, känt sig förstummad och tryckt i en högre region än den uti hvilken naturen bestämt hennes rum? — Blott på detta vis kan jag förklara mig ett förhållande, som mitt öppna och meddelande väsen ingalunda fattar. Emellertid är äfven hon beklagansvärd, ty om skarpsinnigare själsförmögenheter tvinga dess ägare att så till sägandes förtroligt umgås med sin egen smärta, blifver det för svaga, vekare sinnen en lika, stor söndring med sig själf att hafva iråkat ett läge, utur hvilket man saknar kraft eller mod att hjälpa sig: man famlar då i mörkret efter idel vanskliga föresatser och saknar det själens ljus, som ensamt upplyser och förädlar dem. — Ack, känslan, den härliga, mognande känslan kunde så lätt in-släppa detta, men vi fattiga kvinnor, vi tvingas ju att anse denna för vår farligaste fiende; ty vår uppfostrare heter fördom och vår bestämmelse tvång. Var således medlidsam mot denna tindrande dufva, som af ödets kraftiga hand utsändes för att itända den väldigaste flamman i känslornas lågande tempel! Icke kan hon beräkna huru härjande den rasar därinne, ej heller mäta huru högt den stiger mot himlen! — Var äfven rättvis mot den vän som förstår, och frukta aldrig att fritt utgjuta er sorg i dess sköte! — Jag är afundsjuk om detta förtroende, jag bekänner det uppriktigt, ty detta tillhör mig ensamt af er, och äfven i vänskapen kan denna slags egoism få blanda sig... Tro ej jag räknar bref med mina vänner ungefär som visiter med tråkiga grannar. Jag finner då ceremoni en rätt artig sak, som visserligen blifvit införd i världen, på det att hvarje friare sinne skulle på förhand få veta när det borde hafva ledsamt eller ej. Jag har äfven känt behofvet att långt för detta tacka för de njutningsfulla dagar jag framlefde med er, och då jag så lifligt och varmt förstått att fatta värdet af ett snillrikt och känslofullt umgänge, begriper jag knappt själf, huru det lyckas mig att efter några dagars förlopp ånyo passa in mig i hvardagslifvets förslitna veck och finna mig så där tämmeligen väl däruti. Jag tackar uppriktigt Gud, som ställt mina fakulteter till tunga på medelmåttans och öfverlägsenhetens afpassade vågskålar — en enda liten bestämdare riktning mot den senare och jag skulle vämjas vid den förras tomma och väderspänstiga innehåll! En gnista mer åt denna och jag vore oförmögen till mycket! Säkerligen saknade jag då den skönaste pärlan i min krona, den att vara Tegnérs vän. — Med skäl har denna benämning fått för mig, om möjligt vore, ett ännu högre värde. — Det var visserligen en god sak, då snillets gudomliga natur antog mandom och uppenbarades