människorna, men sedan det till på köpet blifvit en smula kvinna, då fattas det ingenting mer för att man rätt trefligt och språksamt kan umgås med detsamma. Ack huru gärna ville jag ej skämta bort ett enda af de moln som förmörkat er fordom så, klara himmel, men erfarenheten har lärt äfven mig att de upplösas bäst — i tårar. Men nog därom. Argus medförde sednast den tidningen att biskop Bjurbäck aflidit. Jag tager för afgjordt att H. biskopen söker och får transport. Det vore i alla afseenden nyttigt och bra. Edra vänner kunna vid detta tillfälle ej tänka på annat än er egen fördel. En skönare natur, som i sitt sköte bevarar minnet af hvarje barndomsglädje, förstår bättre än något annat att ingjuta lugn i det oroliga hjärtat, och kanske blott under björkarna ikring min moders hus blifver man liknöjd om de akademiska palmerna.
Farväl! Skrif snart och glöm ej att alla griller tillhöra er tillgifna vän
Martina Törngren.
I sitt svarsbref skref Tegnér (1 december 1825):
"Det är otacksamt af den, som skrifver sådana [bref] som det sista jag mottog att tala om medelmåttiga naturgåfvor. Den som har den heliga lågan bör ej skämmas därför eller förneka den. Men fruntimren äro i allmänhet långt klokare än vi i detta afseende. De nära den heliga elden i eget stilla bröst, eller på sin höjd låta de den framlysa i umgänge eller i bref till en vän. Friherrinnan har dessutom den särskilda lyckan att gömma honom bakom den skönaste eldskärm jag känner, och mången, som är rädd att bli bränd af elden, förgapar sig i skärmen. — Mitt lynne förbättrar sig, när endast mitt hjärta kommit att uppfylla sin mänskliga bestämmelse, som är den att sätta skal och slutligen bli en sköldpadda. Friherrinnan vet icke huru fri och lugn och stark man känner sig allt som skalet växer."
Fru Martina svarade (6 december 1825):
"Med glädje föreställer jag mig, huru denna själens sensitiva, som hopdragit sina ömtåliga blad vid känslolöshetens kalla och nedslående beröring, skall ånyo sprida dem mot dagen vid deltagandets lifvande fläkt. Säga hvad ni vill, min ädle vän —'skalmask' blifver ni aldrig. Ack, så många andra födas blott därtill! Men för högre själar kan själfva sköldpaddsharnesket, förädlas, då vi i dess skal vagga vår lefnads drömbilder eller med de affallna fjärils-vingarna till segel däri genomfara känslans, inbillningens och hoppets sköna arkipelag."
Till Brinkman skref hon några dagar senare och relaterade brefepisoden om "eldskärmen“, hvarvid hon tillade att uttrycket icke får missförstås: "För öfrigt nekar jag ej Tegnér att icke den känsla, han en gång hyste, haft ett afgörande inflytande på hela hans moraliska lif, ehuru den ingalunda står i förbindelse med hans själssjukdom." I ett senare bref (6 februari 1826) heter det, att hon skulle önskat att i denna kris "hos vår vän finna mera verklig själsstyrka och manlig själfförsakelse". Han talar så mycket om sitt lidande, att man nästan vore frestad säga att han "koketterar med sitt själstillstånd", och då behöfde man kanhända icke så mycket oroa sig däröfver. De, som icke känna honom, kunna lätt bedöma honom skeft, och i stora världens sällskapskretsar missförstod man honom ofta. "Han
