ursprungligen hoppats, att han skulle kommit på dubbelfödelsedagen den 3 januari. Nu tillbragte han där den 27-28 mars och hade då med sig sin vän, adjunkten M. Bolméer. I ett vackert, känsligt bref tackade han för den hugnad han rönt. Fru Martina svarade (8 april 1826):
"Det är jag som tackar, rätt hjärtligt tackar för hvarje senast tillbragt glad och nöjsam stund; och hvad hafva väl människorna bättre att gifva hvarandra än förtroende, känsla, meddelande af hvarje själens intryck, som utgör vårt bästa, vårt förnämligaste lif... Snart, ack snart har jag ingenting att glädja mig åt; men vi veta ju, att lifvets genius kallas Saknad".
Värdinnan gladde sig öfver att reskamraten Bolméer funnit sig väl på Sireköpinge, ehuru han blef försummad af henne, som fick ägna sig åt Tegnér och som dessutom var något opasslig. "Fastän H. biskopen ibland behagar säga att jag ej är fruntimmer, bekänner jag mig uppriktigt vara så där rätt kvinnligt förnöjd öfver den goda tanke, som han [Bolméer] oaktadt blus och tandkläde tyckes hafva fattat om mig."
För Brinkman berättade hon (30 mars) att hon funnit Tegnér nästan sig alldeles lik; hans sinnesstämning vore bättre än man kunde tro af hans bref. Vida lugnare och måttfullare i vissa omdömen var han också nu än under sitt höstbesök, "kanske mindre intressant för observationen och reflexionen, men mycket mer för hjärtat och vänskapen". I snillrikhet var han alltjämt den samme, och ett bevis därpå hade han gifvit i de två färdiga sångerna af det nya poemet (Helgonabacken, sedan Gerda), som han meddelat henne och äfven sändt till Brinkman. Liksom denne ansåg Martina von Schwerin, att Tegnér icke borde publicera dessa sånger förrän det hela vore färdigt; själf invände visserligen skalden, att han fick det säkrare fullbordadt, om han — såsom med Fritiof — utskickade några delar af verket och därigenom iklädde sig förbindelse till publiken. Åtskilliga ändringar måste emellertid företagas, och friherrinnan hade pekat på några svaga eller triviala ställen, t. ex. dessa rader (som dock fingo kvarstå):
Högt som barmen pöste gräddan,
och i stjärten bet sig gäddan.
"Den första bilden", sade hon, "är falsk, det andra uttrycket finnes, ehuru på prosa, hos Ottar Tralling" (af Cederborg).
Fågelleken, som hon också nu fått höra (30 april 1826), fann hon utmärkt, och Tegnér sade om den med sin vanliga rättframhet och jovialitet, att det vore en af de kompositioner, han tyckte bäst om, "och oaktadt han ofta, af en för honom egendomlig lättja, föraktar att ändra något däri, vet ni emellertid med hvilken blygsamhet och eftertänksam stränghet han bedömer sig själf", skref Biktmodern till Brinkman.
Till denne skref nu också Tegnér efter sitt besök hos fru Martina: "Friherrinnan är sig lik, och mera kan jag ej säga till hennes beröm." Men att han själf åter blifvit sig lik, ville Tegnér icke erkänna, äfven om han hos Biktmodern uppträdt mindre dyster. "För henne visar sig ingen själ utan i högtidskläder. Men du skulle se mig i mitt
