Hjärtat är ett tryckfel, men det finnes
blott i ett och annat exemplar.
I de flesta, som jag sett och minnes,
Gudi lof, står ej det felet kvar.
Sättaren i skyn ock ämnat hade
rätta felet äfvenväl hos dig,
men han fann det alltför skönt och sade:
"Låt det stå, det är en bild af mig!"
Dessa härliga rader skrefvos på 10 minuter, och den store skalden själf var ej missnöjd med ingifvelsen af mitt klassiska soffhörn, som han kallar det. Jag vill ej neka min ädle vän förnöjelsen att dela med mig den känsla, med hvilken de lästes och emottogos, äfven icke den, att till något utveckladt sinne meddela dem muntligt, däremot ber jag på det enträgnaste att Brinkman däraf ger ingen kopia. De äro mig för heliga för att utsättas för mängdens fåkunniga beundran eller dess ofta lika lättsinniga kritik. Lika felfria som de stå här på papperet uppfattades de ock: med undantag af de tvenne första raderna af andra versen, som enskilda personliga betänkligheter förmådde honom att ändra, var intet ord att borttaga eller att ombyta.
I afseende på hans sinnesstämning tror jag mig i förbigående böra säga att hans vänner kunna vara lugna. Hans hälsa är däremot vacklande och innan han kom hit hade han varit sängliggande i tvenne dagar... Mina ögon förbättras. När får jag höra att Brinkman till kroppen äfven gör det? Hvad själen angår, vore det ej gärna möjligt. — M. T.
I de två rader af andra strofen, som fingo stå orörda: (hjärtats skatt) "fattas ej af den det älska ville, och försmås af den, som det förstod", har Tegnér antydt förhållandet till de två kvinnor, som under de sista åren fängslat hans själ. Dikten var måhända öfvertänkt förut, om också icke (fullständigt) nedskrifven förr än den fjärde maj. Den tionde maj bröt Tegnér ändtligen upp från Lund till sitt stift — just på fru Sine Palms födelsedag. På många håll och af många anledningar följdes denna afresa med vemodiga känslor. Om Tegnérs stämning vid afresan skref friherrinnan Martina till Brinkman:
Den 25 maj 1826.
— — — Att han var nedslagen och blifver det länge, bör synas naturligt för hvarje känsligt sinne, som isynnerhet beräknar Tegnérs oförmögenhet att dölja ögonblickets intryck. Och hvarför skulle han vid detta tillfälle bemödat sig därom? Hedrar icke denna rättmätiga saknad lika mycket hans hjärta som hans karaktär? Men tro mig, bäste Brinkman, svåraste krisen i vår väns lefnad är öfverstånden. Visserligen komma de tvenne sist förflutna åren att alltid framskymta som en mörk punkt på hans fordom klara himmel, och jag medger sanningen af Brinkmans anmärkning, att sedan denna period en ådra af svårmodighet genomlöper hela hans moraliska och poetiska väsen. Men blifver därutaf en följd, att hela den harmoniska byggnaden af hans snilles och själs egenskaper skulle ramla och förfalla till en hotande ruin, som blott talar om forna dagars storhet? Häftar icke lika dristigt den dystra
