Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs

murgrönan vid de luftiga pelarne, som uppehålla det härliga, ljusa tempelhvalfvet, som hon sprider sig kring den mossbelupna grushögen? Dessutom, min ädle vän, återfinnes ju denna ådra af svårmodighet i hvarje upphöjdt sinne, som brutit sina ljusaste strålar mot mänskliga lifvets förkväfvande dunstkrets? Ej genast blifver förmågan gifven att glädja sig åt det lysande färgspelet och att med vishetens lugna blick däraf sluta till en himmelsk, aldrig slocknande sol.

Tegnér har visserligen blifvit som mången annan

en främling i skuggornas land,
bedragen på drömmen om lifvet;

men ett sinne, väldigt som hans, blifver ej därstädes länge en medvetslös sömngångare och förr eller senare vaknar det till själfbehärskning, kraft och mod. Redan har han bekämpat och öfvervunnit den farliga, förföriska söndring han iråkat med sig själf och allt hvad naturen hade ädlast och bäst. All bitterhet är försvunnen från hans känslofulla hjärta och för den, som känner dess värde, är omöjligt att ej häruti se den största, den ljufvaste förhoppning om en ständigt framskridande förbättring och ett stadgadt framtida lugn." —

Samma dag (25 maj) skref fru Martina till Tegnér att hon sedan deras sista farväl varit dyster; allt hvad hon i lifvet förlorat hade åter framträdt för hennes själ. "Huru ensam bör jag ej finna mig, för hvilken den allmänna saknaden endast synes utbrottet af mitt eget hjärtas heligaste klagan. Jag, som ägde den ädla rättigheten att tolka min beundran med vänskapens och förtroendets ljufvaste språk! Ack, detta skall ej på länge återljuda i den fristad, där Tegnér älskade att utgjuta hela sin själ! Lik en öfvergifven fé står jag kvar med den gyllene nyckeln i handen, som innesluter snillets och känslans heligaste skatter i det ädlaste sinne, och förlåt er vän den stolthet att tro det ingen annan skall förstå att därutur framlocka dem som hon!"

Det var höga och själfmedvetna ord detta. Men Biktmodern fick måhända rätt: ingen kvinna har under de senare årtiondena i hans själslif intagit och bevarat en så upphöjd plats som Martina von Schwerin. Ingen hade heller nu under de sista åren af tärande bekymmer och slitande skakningar förstått honom så väl som hon, ingen hade så oinskränkt ägt hans förtroende, hon stod honom trofastare bi än någon annan, hon sökte och lyckades också i viss mån — hvad kanske ingen annan förmått — ingjuta i hans själ resignationens mod och pliktens styrka, hon hjälpte honom som ingen annan att komma öfver den stora krisen. —

Efter några veckors vistelse i Växjö, där han på Tufvan utanför staden fått ett provisoriskt hem under det boningshusen på Östrabo reparerades, begaf sig Tegnér till Varbergs badort. Ännu varade den dystra stämningen till en del; men han började distraheras och i Varberg försökte den "sirenlika", musikaliska grefvinnan Montgomery att trösta honom och syntes också i viss mån hafva lyckats. — Den 4 juli skref han från Varberg ett längre bref till sin väninna på Sireköpinge. Han talar där manliga ord om sin ämbetsplikt, litet harmset afvisar han den ständiga anmaningen att dikta: "Att endast