I Snillets Värld, där Brinkman besjunger det inre och högre lifvets makter, ger han en än mera storartad hyllning åt Stella. I första sången heter det:
— Men bland täckhetsnymfers vana skara
o, hvem är den huldaste jag ser,
som med tårar, glänsande och klara,
så förtroligt genom slöjan ler?
Vinkar mig ej Stella? Lagern lindar
sig med Edens rosor kring ditt hår.
Jordens sköna främling, morgonvindar
fläkta kring ditt bröst en evig vår.
Hälsades din första blick mot dagen
ej af sångens och af harpans ljud?
Flätades ej festligt af Behagen
din förlofningskrans med snillets gud?
Blygsamt rodnande, som en herdinna,
tog din milda skönhet den emot;
menlöst glad att alla hjärtan vinna
ser du ej, när flärdens offer brinna
eller smickret suckar för din fot;
och den krans, som kärlekens gudinna
knöt för dig i nöjets fosterbygd
adlas af din vishet, af din dygd
till ett strålsken kring en "helig kvinna"
inom enslighetens ljufva skygd.
Lifvets dröm, i diktens löfsal njuten,
väckes där af ingen klagoröst:
möter ej med sångens lugna tröst
Stellas vänskap, af Behagen knuten,
hvarje suck ur ett melodiskt bröst? —
O! med tårar, af förtjusning fällda
för den sällhet mig en gud beskärt,
må min lyra tacksamt återgälda
hvad din milda vishet henne lärt. —
Är det hon ej, den förtroligt ömma..
som kring skuggorna af lifvets höst
snillets friska morgonskymning breder,
och med Ariadnes blick och röst
vänligt mig ur tidens irrgång leder
till den värld, jag anar i mitt bröst. —
— — — — — — — — — — — —
Lycklig den, som ur sin tjusning vaknad,
från sin oskulds skyddsgudinna skild,
minnet dock af hennes trogna bild,
hennes löften än med evig saknad
i sitt bröst och i sitt snille gömt!
som en vis i alla lifvets skiften
manligt kämpat har och barnsligt drömt;
och som lika modigt, lika ömt,
sent ännu sig lutande mot griften
ej sin vaggsångs melodier glömt!
Och den andra (i den senare omarbetningen den tredje) sången slutar på följande vis:
Här må sångens svan sin hvila finna
vid sin hemflykt ur en stormig sjö;
här dess sista suck melodiskt dö
och med aftonblommors doft försvinna!
Här, o Stella, på den tjusningsö,
där dig hjärtat som sin huldgudinna,
snillet dyrkar som sin skaldemö.
