Ur denna dikt citerade Martina von Schwerin ofta för Brinkman betecknande ställen, särskildt dessa ord, som inneslöto hans lifsgärning: "manligt kämpat har och barnsligt drömt". — I sin "bulletin" af den 3 januari 1822 yttrade Rosenstein: "Brinkman fick priset i skaldekonst, som ni vet. Hans poem är buret af fantasi. Wetterstedt läste det mycket bra. Det gör mig mycket nöje, framför allt genom Stella, hvartill ni utan tvifvel känner originalet." Men Stellanamnet vågade Martina von Schwerin ännu icke tillerkänna sig; Stella vore blott en idealbild, som hon icke kunde komma nära, och tänkte han på henne som Stella, så inlade han hos henne alltför mycket, som icke fanns. Så skref hon t. ex. den 28 augusti 1823, då en af hans många väninnor, hvilka alltid voro välkomna också på Sireköpinge, hade velat identifiera henne med Stella: "Den älskvärda fru Heckscher har tillbringat en dag här. Jag framhöll för henne att hon icke i Brinkmans Stella borde se annat än en vanlig kvinna som endast äger förtjänster i sitt hjärta och sin känsla. Återstoden, min käre vän, är er egen uppfinning. Ni pryder mig efter ert behag med alla goda egenskaper liksom med alla dygder, och intet borde vara er mera lätt, ty ni bär urbilden i er själ."
Följande år riktade Brinkman åter en dikt till den frånvarande, men ständigt i hans själ närvarande väninnan. Till Stella under en sjukdom, som var daterad den 24 april 1824 om natten, har förblifvit otryckt; dess slut lyder:
Att andas i en högre värld
af visheten och Stella lärd,
jag stoftets lott ej fegt begråter.
Kring grafven af försvunna år
uppblomstrar, lik en helig vår,
ur känslans djup mitt Eden åter.
Där, prydd med glada rosor må
snart eller sent min urna stå
vid diktens evigt friska källa!
och vittna hur i sorgens dar
ännu min lyra helgad var
åt hoppet, visheten och Stella.
När Brinkman 1826 skickat flera vackra dikter till henne, t. ex. Vestalen (till Mina Mohrman), uppmanade fru Martina honom att publicera sina poesier, såsom Tegnér föreslagit. Detta dröjde dock, men samma år täflade han åter i Svenska akademien (med Diktens öar), utan att dock erhålla det åsyftade priset. Det af väninnan och äfven af Tegnér länge påyrkade invalet i akademien hördes icke af. Upprepade gånger uttrycker fru Martina sin förtrytelse öfver den ene eller den andre af akademisterna, som — enligt hennes mening — svikit vänskapens plikt. År 1826 t. ex., då hon i ärendet tillskrifvit en af excellenserna i akademien, ångrade hon bittert "hvarje välvilligt och smickrande ord jag så otillbörligt skänkte den beroende och svage hofmannen"; och ett par af Brinkmans närmare bekanta i akademien, som "fordom prålat med vänskapsbetygelser och tacksamhetsuttryck mot Brinkman, de förbigå honom nu vid det enda tillfälle dem bjudes att visa sig verkligen
