Nu farväl, ett hjärtligt farväl! Ursäkta dessa slarfviga rader. Om möjligt är, fortsättas de från Göteborg och vänskapen från hvarje ort jag vistas, förmodligen äfven från — grafven."
Årup och Sireköpinge voro enligt ett uttalande af Åkerhielm, "Ängelns" man, de enda ställen i Sverige, där man andades europeisk luft. Kunde detta icke locka Brinkman? Nu skulle ju också Åkerhielms dit ned på besök.
När Brinkman var ögonsjuk på hösten samma år (1827), skref hon: "Hur ofta behöfver jag ej upprepa för mig att er återstår själens ädlaste ljus och vänskapens varmaste deltagande. Kom att i vänskapens fristad nyttja mina ögon, då ödet tvingar Brinkman att förneka sina egnas förträfflighet!"
En annan gång hette det (11 mars 1832): "Här i min lilla vrå, i mitt soffhörn, som fordom af Tegnér kallades det klassiska, är jag först helt och hållet mig själf — och ändock har jag aldrig fått visa mig för er därstädes!" Än en gång upprepade hon inbjudningen, då (1835) dottern Martina önskade lära sig grekiska — skulle icke Brinkman vilja komma ned och informera den läraktiga, af honom så afhållna unga damen? Men nej, han lämnade icke mera Stockholm. —
"Då lifvet bäst varit hafver, hafver det möda och arbete varit", brukade fru Martina ofta efter bibeln upprepa. "Jag har till regel att göra mycket själf och fordra litet af andra", yttrade hon. Alltmera måste hon också rikta sin uppmärksamhet åt "jordens dunst": detta poetiska uttryck af Tegnér betydde, skref hon en gång, "på prosa slakt, metvurst, köksstök och pigoglam". Hon stiger upp, heter det i maj 1835, klockan 5 om mornarna för att "sticka täcken, lappa och vända möbler, plocka hvete för att från kvarnen erhålla vackert mjöl etc. etc. etc." Också härutinnan stod emellertid hennes lärda dotter under de sista åren henne verksamt bi. Denna intygade äfven att Tegnérs ord om modern: "glömmer hon dock ej sitt hus", bokstafligen uppfylldes. Fru Martina behöfde då så väl den andliga stimulansen. I mars 1828, då hon tackade Brinkman för ett poem, skref hon (här i öfversättning): "Ni har icke idé om den njutning jag erfar hvar gång en vacker talang som eder återför mig till poesien, hvarifrån alltför mycket i det dagliga lifvet fjärmar mig. — Vet ni hvaråt jag ägnat min tid nu efter jul? Att lära en ung flicka att bli köksa!" Och i oktober 1836 hette det: "Bäste Brinkman! Emellan slaktade grisar och får, flyttande pigor och kacklande gäss är det en verklig själens och hjärtats pånyttfödelse att under några ögonblick få samspråka med eder, min värdaste vän, som jag har att tacka för mången dyrbar skrifvelse." I april 1838 talar hon också om huru hon är "omgifven af lispundtal smör och ost, som skola afskickas åt diverse håll"; men hon tillägger humoristiskt: "Ni känner min ofullkomliga konstfärdighet som brefskrifvarinna, däremot ej min stora, i provinsen högt aktade af smörtjärnerska, för hvilken jag skördar allmänt pris och bifall."
Omständigheterna gjorde att den kloka husmodern väl fick taga vara på inkomsterna. Med stort jämnmod bar hon detta, ehuru det ju egentligen var hon som haft förmögenheten i boet. När år 1822 det väntade arfvet efter grefve Lagerbring tycktes gå dem ur händerna, skref hon till sin man:
