trodde på en "själens och hjärtats hemliga sympati", och följde den så långt hon kunde. Om sina viktiga steg kunde hon länge vara oviss, till dess att beslutet stod fram som ett plötsligt faktum och då kom handlingen lugnt och säkert. Då besluten fattas, skref hon, "då äro lifvets egentliga högtids- och andaktsstunder inne". Man skulle nästan kunna tro att det var med tanke på henne Tegnér skrifvit (i Axel): "Beslut och handling äro ett hos kvinnan."
Det af barnen, som närmast slöt sig till modern, var emellertid dottern Martina — Martina II, såsom hon ofta betecknas. Från 1830-talets slut var hon också långa tider ensam hemma af syskonen. Med denna själfulla unga kvinna, som väl icke ägde i alla afseenden moderns lyckliga natur, men i sinnesstyrka och högsinthet var hennes like, trifdes också modern bäst, likasom för öfrigt äfven fadern, åt hvilken Martina II äfven ägnade sig. Ofta bedref fru Martina sina studier tillsammans med dottern; och de trifdes förträffligt med hvarandra i ensamheten. Äfven dottern började korrespondera med Brinkman, och modern uttryckte sin glädje öfver att "hon kommit sig före att uppdaga för eder några af sitt sinnes rikhaltiga men djupt förborgade skatter" (februari 1832); "jag finner", skref hon, 'alla moraliska, dramatiska, filosofiska, epigrammatiska och erotiska fragmenter af mitt eget jag i henne förklarade till en helgjuten och skön sedolärande dikt".
Martina II var "lärd af Gud, i rent allvar", skref Brinkman en gång till Tegnér efter hennes död (1839); men hon hade icke moderns "sprittande och lysande lefnadskvickhet". Martina I "är lyrisk poesi, Martina II var ren, ädel, filosofisk prosa". Icke blott det tjusande, också det starka, det "hjälmklädda" och i grunden öfverlägsna var det som hos fru Martina förvånade och hänryckte vännerna; "hon är", yttrade Tegnér en gång till Brinkman, "som de fleste genialiska naturer, en oratio galeata". Hon beklagade ju ofta att hon icke var karl, och tyckte sig då med sin "lifligare natur" sakna "det ljuft kvinnliga, till hvilket jag alltid känner mig oemotståndligt dragen". Men huru intagande hon var skildras af många samtida, ej blott af de närmaste vännerna. Grefvinnan Adlersparre (f. Linroth) t. ex., som på sommaren 1831 tillbragt "en kort men oförgätlig dag" på Sireköpinge, yttrade till Brinkman: "Är det väl möjligt att ett fruntimmer kan vara mera älskvärd än hon: snille, odling, själsallvar, lätthet i umgänge, hänryckande samtalsgåfva — allt finnes hos henne förenadt. Hon försätter alla uti en så ledig stämning att man glömmer hennes öfverlägsenhet och är högst förundrad att vara så nöjd med sig själf."
Brinkman hade någon gång — redan 1813 — uttryckt den önskan att ha ett eget hus, så att han sluppe flytta, och bad skämtsamt sina vänner Åkerhielms och sedan också Martina von Schwerin att skaffa honom ett gifte med "en änka med ett stenhus". När år 1835 fru Martinas väninna fru Lamberg blifvit änka, skref den förra om dennas lyckliga ekonomiska omständigheter och tillade: "Där har ni, min bäste Brinkman, både änka och stenhus och mitt förord till på köpet." Samma år blef Brinkman — på grund af donationen till Uppsala universitet af sin dyrbara boksamling — baroniserad. Detta väckte hos många hans vänner någon
