grosshandlanden Carl Arfwedson var gift med friherrinnan Martinas fränka Marie af Sandeberg, hvilken jämte Charlotte Åkerhielm var hennes mest intima väninna under denna tid — Brinkman, som kallade den senare L'Ange" (Ängeln), plägade benämna den förra (Marie) "la sainte Vierge". Arfwedsons bodde på Listonhill å Djurgården, och här fördes ett mycket stort hus, där aristokrater och diplomater voro dagliga gäster. Bland de senare omtalas ofta från friherrinnan v. Schwerins Stockholmsår ambassadörerna Baudissin och Neipperg. Men den som bland dessa diplomater längst bibehöll förbindelsen med det Schwerinska huset var (abbé) Auguste Sabathier de Cabre, en kort tid Frankrikes charge d'affaires i Stockholm. Med denne förde friherrinnan Martina sedermera en ganska regelbunden brefväxling om litterära samt äfven sociala och religiösa frågor. Martina v. Schwerin berättade en gång för Brinkman att hon kommit att rikta Cabres uppmärksamhet på det inre lifvet och dess höjande; han blef sedermera en mycket ifrig försvarare af den katolska tron och försökte till och med (på 1830-talet) att i sina bref inverka på sin svenska väninna i katoliserande riktningar. Värdefulla voro hans litterära sändningar, och dessa utgjordes icke blott af böcker, en gång skickade han henne som gåfva en samling originalbref från madame de Genlis, hvilka ännu förvaras i familjearkivet.
Den som blef den unga fruns förste ledare i litterära ting, den som fostrade hennes "första förnuftiga tankar" och lät henne skåda "gryningen af en klarare dag", var Nils von Rosenstein, nu, med landshöfdings titel, Svenska akademiens ständige sekreterare, sedan också statssekreterare för ecklesiastikärendena. Äfven till honom hade hon genom sin man relationer: Rosenstein var nämligen kusin till grefve Rosenblad och till svägerskan Fredrika. Martina Törngrens första uppfostran, som ledts af en fransk lärarinna, hade ju icke kunnat vara grundlig, den hade enligt tidens sed mest gått ut på en formell fullkomning i det franska språket, som hon också tidigt behärskade i tal och skrift. Någon högre bildning hade hon ännu icke kommit att ana, förr än Nils von Rosenstein grep sig därmed an. Den lärde och vittre gustavianen upptäckte snart hennes bildbarhet och hennes gryende spiritualitet. Också hans hjärtelag, hans välvilja och oegennytta intog henne; han blef för hela familjen "l'ami le plus aimable et le plus aimé". Och många år sedan hon flyttat ned till Skåne skref hon: "Då jag kastar en blick tillbaka, är det bilden af min ungdoms trogne vän, som helt naturligt framträder för min själ, och på vänskap, förtroende och godhet hvilar förhoppningen om dagar som stunda."
Det föreställningssätt och den vittra riktning, hvari Rosenstein införde sin intelligenta unga väninna, var den franska upplysningens. Själf utgick han i sin filosofi från Locke och från Helvetius; men hans uppfattning var ingalunda krasst materialistisk, snarare realistisk och agnostisk: för de jordiska tingens bedömande erkände han endast erfarenheten och förnuftet, men hvad som var bakom eller öfver dessa ting ville han icke tillmäta sig förmågan att på reflexionens väg afgöra. Bland utlandets skönlitterära
