Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/121

Den här sidan har korrekturlästs



Brinkmans Stella.
II.
Tegnér i Skåne 1827 och 1829. "Ängelns" död. Stockholmsbesök.

I april 1827 kunde Martina von Schwerin berätta för Brinkman att Tegnér godtgjort henne för flera månaders tystnad genom ett härligt bref på åtta sidor, "fullt af snille, vänskap och esprit. Jag återfann däri ett af våra långa samtal, hvari öppenhjärtighet, känsla och glädtighet härskade; och jag känner bättre än någonsin hvilken verklig olycka det skulle vara att förlora en sådan mans förtroende". Öfver hans bref hvilade dock ännu ett visst svårmod; men han betonade att detta icke kunde tillskrifvas "gamla förbleknade griller". Nya "griller" vore icke att vänta, visserligen hade han träffat en 28-årig behaglig fru, men från hennes sida vore ingen fara att frukta, och de öfriga damerna i Växjö kunde man icke räkna med.

Hvad Tegnérs nya tillfällighetsdikter beträffar t. ex. den öfver Jakob Faxe, så funno de icke full nåd för Biktmoderns ögon. Trivialiteterna däri vore visserligen blott små och obetydliga fläckar i det hela, dem "en skald som vår så lätt utplånade, om han i själfva verket brydde sig därom. Jag har nu hunnit till den punkten, säger han själf med sanning, att man beundrar ända till mina dumheter. — Detta är skadligt både för honom, men i synnerhet för det tillväxande poetiska släktet, som utan snille beflitar sig om att antaga hans maner och frambringa därigenom bilder, hvars osmaklighet är äcklande". — Att emellertid Tegnér vid denna tid började själf inse det farliga i "Tegnérismen" visar hans yttrande i Svenska akademien om Nicanders täflingsdikt Tassos död. Måhända hade just Biktmodern medverkat till att hans ögon öppnades.

På sommaren fick Tegnér tillfälle att göra sitt första besök i Skåne efter afflyttningen. Till Sireköpinge ställde han då sin resa och vistades där den 16-17 juli. Ett par månader senare skref friherrinnan Martina till Brinkman (7 oktober 1827):

"Tegnér har förmodligen själf omtalat att han besökte mig under sitt vistande i Skåne. Olyckligtvis fann han mig ej ensam, var missnöjd härmed och förkortade därigenom sitt vistande. Men det var tillräckligt för att till skilsmässans vanliga känslor tillägga den af fördubblad vänskap och aktning. Jag vet ej huruvida jag rättvisar Brinkmans förtroende, då jag uppriktigt tillstår att långt ifrån att tadla biskopen för dess poetiska försummelser kunde jag ej annat än instämma i de beslut och åsikter, efter hvilka han handlar. Tro mig, de tillhöra ett ädelt sinne och en rättskaffens medborgare; den poetiska kraften slumrar blott och vaknar till förnyad härlighet. Tillåt honom blott att blifva ense med sig själf och sitt läge. Ack, hvem har ej behöft, under mänskliga lifvets fordringar, att stundom på ett eller annat vis försona sig därmed? Och tro mig,