verksamhet är därtill ett ypperligt medel, kraftigare kanske än tankens och inbillningens spekulativa utflykter."
Tyvärr kunde Biktmodern icke bibehålla denna uppfattning, hon fann icke — eller åtminstone mycket sällan — att den poetiska kraften väcktes ur slummern; och ständigt återkommer hos henne, likasom hos Brinkman, en klagan öfver att Tegnér vore förlorad för poesien. Men det är sant, hon började äfven erkänna ypperligheten af hans prosa, åtminstone den i brefven. — Också för hans sällskapliga vanor och ovanor ansågo vännerna hans nya ställning mindre lämplig. Med Bolméer t. ex. språkade fru Martina därom (mars 1828). För bekantskapen med denne Tegnérs trogne vän var hon synnerligen tacksam; han omhändertog nu i Lund sonen Jules, hvilken efter officersexamen skulle utbilda sig i sådana studier, som ännu föga lästes på Karlberg, och framför allt i "förmågan att ordna och att uttrycka tankarna", såsom modern skref till Brinkman. Bolméer var en mycket spirituell och älskvärd man — "frisinnad, ädel, kunskapsrik, och allt detta under den lugnaste, den behagligaste yta" (till Tegnér 23 december 1827); men annars var han, skref hon till Brinkman, i sitt sätt rätt olika mot Tegnér: "Bolméer har precist allt det skick både till kropp och själ som fattas mig", brukade Tegnér säga. Och när Bolméer på våren 1828 varit ute på Sireköpinge, skref hon till Tegnér: "Våra samtal, något förståndigare än de, som fordom växlades emellan Herr biskopen och mig, syntes mig stundom som ett återsken af dessa de försvunna dagars fröjd".
I slutet af året hade. Biktmodern intressanta ting att berätta för Tegnér:
Sireköping den 23 december 1827.
— — — Af min franska vän Cabre, som jag tror mig någon gång hafva nämnt, får jag mig tillsänd en parisisk journal Le Globe, som i litterärt afseende synes ganska intressant. Däri förekomma ganska väl uppfattade artiklar öfver främmande litteraturer och författare. — I Frankrike har äfven uppstått en slags strid emellan den gamla och nya skolan — mellan klassicism och romantik. — Den sednare understödes af Shakespeares poetiska skapelser, som med det mest entusiastiska bifall af engelska skådespelare uppföras i Paris — kanske äfven något litet af aktrisernas behagligheter, som äfven med förtjusning omtalas. Den nordiska litteraturen börjar äfven där att väcka uppseende; och Fritiofs och Axels författare blifver genom de tyska öfversättningarna allt mer och mer bekant och beundrad. — Om tillfälle gafs, ville jag gärna skicka de redan samlade numren af Le Globe, men då jag påminner mig att Stockholmsresan snart lär vara för handen och att biskopen därstädes kan hafva tillgång till hvarjehanda underhållande läsning, så blifver det bäst att spara mitt förråd däraf till en annan gång. Lofva mig nu att i Stockholm taga er nog sinnesledighet för att vända tankarna på den gamla sånggudinnan! Tro mig, hon är mera värd än alla de flyktiga, ytliga gracer som därstädes komma att omfladdra er! Förspill hos dessa allt annat utom. tiden och hjärtat — bägge äro för dyrbara. Den
